Tävlingsdags

Pasta har puttrat på spisen, väderleksprognoser har kollats, startbevis har packats, tävlingshypokondrin har infunnit sig och nervositeten i min lägenhet har varit så närvarande att man nästan kan ta på den.
Har man tränat rätt och tillräckligt? Borde man gjort något annorlunda?
Tvivel blandas med hopp, ångest med längtan och dagen man väntat på så länge nalkas med en känsla av förtjusning, om än en skräckblandad sådan.
Allt är precis som alltid när jag ska springa marathon med andra ord.

Med en väsentlig skillnad.
Den här gången sträcker sig min personliga oro till att bekymra mig över vilken thermos som passar bäst till den varma oboyen och var man kan få tag på en bekväm fällstol att sitta på.
Den här gången är det nämligen inte jag jag som ska utsättas för en prövning och inte min kropp som ska prestera.
Det är min man som ska åka Vasaloppet. Då det är första gången han överhuvud taget ställer upp i ett lopp av något slag är hans oro betydligt mer befogad än den oro jag brukar känna inför marathon - jag vet ju precis vad jag ger mig in på var gång jag ställer mig på startlinjen medan han inte alls vet vad som väntar.
Här snackar vi utmaning, big time!

Skidåkning vet jag inget om och skidvalla är för mig en främmande värld så inte har jag kunnat tillföra så mycket i förberedelserna mer än att lyssna intresserat på vilken valla som passar vilket före och hur skidor ska slipas.
Däremot vet jag hur hjärnan funkar, hur kroppen reagerar under långlopp och hur man laddar både fysiskt och mentalt så där bidrar jag med en överdos av tips men framförallt peppar jag hans sviktande självförtroende för jag vet att han klarar det och jag vet att han kan så mycket mer än han själv tror.
Nu är det min chans till "pay-back Time" för alla gånger han rest med till storstäder i hela Europa och till byhålor i mörkaste Småland för att agera serviceteam/hejjarklack/moraliskt stöd och jag ser riktigt fram emot att få serva med energipåfyllning och hejjarop utmed banan. Men framförallt ser jag fram emot att ta emot honom med en stor kram när han nöjd och glad har korsat mållinjen.

Så mot Mora i fäders spår mot nya segrar!

Beach 2012

Det är lite roligt såhär de första månaderna efter årsskiftet. Det finns så många nyårslöften som ska infrias och för de flesta verkar dessa ha med hälsa, viktnedgång och motion att göra. Gymmet vimlar av folk jag aldrig sett tidigare och antalet motionärer jag möter joggandes, gåendes med stavar eller powerwalkande under mina löprundor ökar plötsligt markant under ett par intensiva månader i början av varje år.

Handeln är inte sen att haka på. Mataffärerna har kampanjer på frukt och grönt, gymmen annonserar om nya klasser, matlagningsprogrammen på tv fokuserar på den hälsosamma matlagningen och sportaffärerna skyltar upp med trendiga och snygga träningskläder.

Men allra värst är nog tidningarna. I varenda tidning finns det tips om hur man ska äta och träna för att få ”drömkroppen” och det tipsas om miljoner av (gen)vägar till ett hälsosamt liv.

Idag fick jag en gratistidning med posten som jag bläddrade i medan jag njöt av en rejäl lasagne med extra ostsås på min lunchrast och fastnade för just ett sådant reportage.

Reportaget följde det klassiska upplägget för liknande artiklar vilket innebär en stor, färgglad bild på en supersnygg kvinna iklädd på tok för stora byxor. Hon tar givetvis tag i byxlinningen och håller ut den för att riktigt visa hur smal hon har blivit om midjan. Självklart är hon även uppsminkad och stylad till tusen i både smink och hår och smäller av ett riktigt filmstjärneleende som visar hur lycklig man blir om man följer just de här tipsen och får sin drömkropp.

Nedan följer ett urval av tipsen till ett hälsosammare liv på din väg mot drömkroppen:

1.    Vardagsmotion.

Den här punkten verkar till en början bra då även jag håller med om att det är kanon om man kan ta vara på alla chanser till extra rörelse om man inte har tid över till träning i sin fullspäckade vardag. Men för att få effekt tror jag i så fall på vardagsmotion på en lite seriös nivå som att man väljer cykel istället för bilen eller hoppar av en hållplats för tidigt för att få en liten extra promenad.  

I det här reportaget tipsade man bland annat om att undvika att använda ”dörröppnarknappen” i trappuppgångar och varuhus för att det skulle ge utmärkt styrketräning att öppna dörren manuellt. What?

Vi har en sådan dörr i vår trappuppgång och jag har då inte märkt att det krävs någon större kraftansträngning för att få upp den dörren, i alla fall har det aldrig föranlett att ett extra styrkepass lagts in i min träningsdagbok. Kanske ger det styrketräning om man jobbar på ett fängelse och porten är av något väldigt tungt och kraftigt material men då det inte var kriminalvårdens personaltidning jag läste tvivlar jag på att det var sådana dörrar de syftade på. Kan undvikande av dörröppnare verkligen ha gjort hela skillnaden för den så lyckliga kvinnan på bilden?

2.    Det farliga sockret.

Den här punkten är ju också bra, att socker inte är nyttigt måste man givetvis uppmärksamma och man kan såklart inte äta godis varje dag om man vill nå drömkroppen. Men det är inte den sortens farliga socker det fokuseras på i den här artikeln, nej herregud nej, här går man på de verkligt tunga sockerbovarna och tipsar om att byta sin vanliga ketchup mot sockerfri ketchup.

Jag har faktiskt läst en annan artikel om just ketchupsockret där det var en dietist som räknat ut att en normalkonsument av ketchup som äter ca 1-2 msk av den goda röda såsen till sin middag varje dag efter två veckor har tjänat in till, hör och häpna, ett halvt Digestive kex om man byter sin vanliga ketchup mot sockerfri dito.

Jamen det förklarar ju saken, om den lyckliga, smala kvinnan med drömkroppen BÅDE använde dörröppnaren OCH åt sockerfri ketchup måste det ju gått jättefort att bli sådär snygg.

3.    Öka förbränningen

Här kan man ju tro att det skulle tipsas om lika motionsformer (och det får jag väl erkänna att det i och för sig också gjorde) men de tipsade också om ett par andra mycket effektiva sätt att öka förbränningen. Det ena var att krydda maten ordentligt och det andra var att man skulle ha det aningen för kallt inomhus för att när man fryser förbränner man tydligen mer än när det är varmt och skönt. Det låter ju verkligen inte särskilt behagligt, men vill man bli fin får man lida pin, och som den lyckliga, smala kvinnan med drömkroppen sa i artikeln så ”finns det inga genvägar till drömkroppen”…

Så mina vänner, vill även ni få en drömkropp så avnjut er middag utomhus i snön, smaksatt med sockerfri ketchup som ni kryddat lite extra och glöm för guds skull inte att öppna dörren manuellt när ni går ut för att avnjuta denna måltid. 

Vad sjutton hände med vanliga promenader och den gamla hederliga kostcirken?

Livets svårlagda pussel.

Ja det duggar inte direkt tätt mellan mina blogginlägg för tillfället. Som jag tidigare nämnt har jag lovat mig själv att bloggen inte ska bli ännu ett måste i vardagen utan att jag bara ska skriva när orden kommer av sig själv, när jag inte behöver forcera fram texten och när jag faktiskt har något att berätta. Med detta sagt kan man ju tro att mina dagar har varit tomma och händelselösa på sistone, eftersom bloggen varit så död menar jag, men det är faktiskt precis tvärtom. Det har varit så fullt upp att bloggpusselbiten helt enkelt inte fått plats i livets pussel.

Jag har just plöjt igenom två mängdveckor fyllda av just det som benämningen indikerar - en massa mängdträning och rent kilometerknarkande, vilket är min absoluta favoritträning och den enda drog jag är beroende av. Min tränare benämner dessa veckor som "grisveckor" men det tycker jag klingar negativt, personligen kallar jag hellre en kvalitetsvecka fylld av tusingar, snabbdistans och backintervaller för grisvecka. Distans är inte grisigt, det är ljuvligt, och jag skuttar högt av glädje när en mängdvecka (grisvecka?) står på schemat och njuter av varenda kilometer jag får avklara på fina skogsvägar i egen fart.
Det enda problemet med en mägdvecka är tiden. Man har ju fortfarande bara 24timmar/dygn till sitt förfogande vilket räcker föga om tre, fyra timmar ska ägnas åt träning, minst åtta timmar ägnas åt jobb och minst åtta timmar ska sovas bort. Man behöver inte vara redovisningskonsult som jag för att komma fram till att det då endast återstår max fem timmar som ska räcka till allting annat.
Den tidsbudgeten är tajt, väldigt tajt.

Jag tycker ändå att jag brukar kunna få ut ganska mycket av dessa timmar genom att pussla och prioritera och jag har aldrig känt att jag behöver offra något, men den senaste veckan har det varit alldeles för mycket av allt och varken jag eller tiden har räckt till.
På revisionsbyrå är februari den mest intensiva månaden där högarna med jobb som väntar aldrig tar slut utan bara växer oavsett hur hårt man sliter. Att jobba heltid är inte tillräckligt för att ens hålla huvudet över ytan och ska man dessutom göra ett bra jobb krävs otaliga extra timmar, och i ett nafs var ett par av mina fem "oförbrukade" timmar borta.
Samtidigt har jag varit vansinnigt trött, så trött att jag undrat vilken sjukdom som attackerat mig och bara väntat på att någon förkylning ska bryta ut men då träningen gått fantastiskt bra verkar så inte vara fallet utan kroppen har väl helt enkelt haft ett stort behov av sömn. Ska vi kalla det vårtrötthet? Vore ju underbart skönt om våren faktiskt var på väg, men även om så skulle vara fallet är det ändå ganska oskönt att vakna varje morgon och inte längta efter dagens utmaningar utan istället redan se fram emot att det åter ska bli kväll så att man får sova igen. Lite extra sömn har jag således känt mig tvungen att klämma in lite här och där och genast försvann ytterliggare "oförbrukade" timmar. Då äta och laga mat, duscha och klä på sig är livsnödvändiga behov men som likväl tar någon timme i anspråk varje dygn var plötsligt alla timmar förbrukade.

Familjen och vännerna då, de som borde prioriteras högst? Ja, då valet synes stå mellan dem eller att svälta ihjäl eller gå till jobbet oduschad har jag helt enkelt fått sätta min tilltro och hopp till att jag i ett tidigare liv förtjänat deras kärlek så till den milda grad att de ändå finns kvar för mig trots att de inte fått en sekund av min tid. Men hur långt vågar man egentligen pressa deras gräns för förståelse?
Just nu sitter jag här ensam och återhämtar mig efter mitt 40km pass (förvisso ett fantastiskt bra pass som lysande avslutning på mängdveckorna) med datorn som enda sällskap och känner mig just väldigt ensam.
Min allra bästa vän hade till idag planerat en hemlig utflykt och hon hade varit omtänksam och förstående nog att välja just söndag då hon vet att mina långpass alltid ligger på lördagar. Men inte denna mängdvecka, på schemat denna söndag stod 40km distans, och hur jag än försökte gick det inte att pussla in både utflykt och långpass varför jag fick avstå utflykten och förstöra hennes planering.
Jag vet att jag har valt själv, jag vet att när man har valt att göra en elitsatsning inom idrott måste träningen komma först och jag vet absolut att jag inte borde tycka synd om mig själv. Men ändå gör jag det just nu när jag för första gången upplever att det gör lite ont att känna att man inte räcker till, ont att känna att man väljer bort någon och ont att förstöra när någon annan har ansträngt sig.

Med tårar i ögonen efter att ha konstaterat att utflykten blev inställd funderade jag en stund över om det verkligen är värt att offra sina vänner för framgångar i sin idrott?
I min tvekan tog jag en nostalgitripp till bilder från min seger i Barcelona, jag tittade på de fem priser jag fick igår som belöning för säsongen 2011 från Villstad och jag läste reportaget om VN:s idrottsmedalj ännu en gång för att påminna mig om varför jag gör det jag gör.
Samtidigt kände jag tillfredsställelsen i min kropp efter dagens väl genomförda distanspass och jag njöt när jag därefter fyllde i träningsdagboken och konstaterade att ytterliggare en vecka blev komplett och exakt levde upp till de mål som fanns när planeringen sattes.

Så förlåt bästa, finaste Annette, men jag tror faktiskt att det är värt det...

Sådana här dagar är belöningen!

Alla hjärtans dag!

Alla hjärtans dag. Kärlekens dag. Dagen när man ska både ge och förhoppningsvis få lite extra kärlek från nära och kära. En dag för lite extra mys i vardagen.
Men också en kommersens dag skapad för att gynna handeln. Alla presentbutikers guldgruva. En dag där de ensamma blir extra påminda om hur ensamma de är. En dag med extra stress och prestationsångest för att leva upp till förväntningarna.

En dag att älska, eller att hata.

Jag väljer att älska.
Jag älskar i och för sig alla möjligheter till lite extra fest i vardagen och tycker att man ska ta till vara på alla anledningar att fira. Det må vara födelsedagar, bröllopsdagar, namnsdagar, mors dag eller fars dag eller till och med kanelbullens dag - allt ska firas! Men alla hjärtans dag smäller extra högt och hamnar långt upp på "att-fira-listan".
Just därför började jag redan förra veckan att styra upp veckans träningsschema för att kunna ha så mycket tid som möjligt över på hjärtansdagen till en bio eller eller en middag med älskade. Jag fick ihop det riktigt bra tycker jag och skulle vara klar med träning redan vid klockan 19. Missade dock en liten detalj i mitt egoistiska elitidrotssliv, den lilla detaljen att min make faktiskt också ett liv och tyvärr visade det sig igår att han var upptagen på annat håll just från klockan 19 denna stora dag.
Skit också, firandet gick i stöpet och alla hjärtans dag skulle komma att bli en helt vanlig tisdag.

Därför har jag gått hela dagen idag och varit bitter.
Bitter på alla kärlekshälsningar folk skickat till morgontidningen i morse.
Bittert tittat trånande på gulliga nallar, fina presentförpackningar och stora blombuketter i butikerna.
Bittert suktat efter alla specialerbjudanden på restauranger anpassade för kära tu och till och med tydligt och bittert uttryckt min avundssjuka när en kollega berättade om hennes hjärtansplaner som innehöll både god mat och vin.
Så bitter att jag till och med funderade på att stanna på hemvägen och köpa en present till mig själv, men nej, det är ju inte samma sak. Jag fick förlika mig med tanken att den 14/2 2012 skulle gå till historen som den sämsta alla hjärtans dagen i historien.

Men plötsligt hände det!
När jag kom hem väntade en bukett tulpaner, en chokladkartong med hjärtformade praliner och ett vackert kort utanför min lägenhetsdörr.
Bästa svärmor glömmer inte, bästa svärmor räddade min dag, bästa svärmor vet vad som är värt att fira.

Happy, happy valentine till er alla!

Hjärtansdagen är räddad!!

38km långpass, 17 minusgrader

Som ni ser sitter all min skönhet på insidan, men det är väl den som räknas?

När det skiter sig, då skiter det sig rejält...

Helgens europacuptävling i terränglöpning för klubblag blev en annorlunda upplevelse. Inte bara för att terränglöpning är en relativt ny bekantskap för min del utan även för att vi fick uppleva allt strul man kan tänka sig på en resa. Och lite till.

Så luta er tillbaka i stolen, hämta en kopp kaffe och förbered er på en lång historia, för hur gärna jag än skulle vilja går inte denna historia att göra särskilt kort…

Allt började bra med att jag tog det säkra före det osäkra och lät bli att lita på SJ som ju är kända för att bli försenade så fort det kommer lite snö, och tog istället den lite obekvämare bussen till Stockholm i torsdags. Detta visade sig vara en vinstlott, diverse tåg var försenade men min lilla Swebus var framme exakt i tid på Cityterminalen i Stockholm och kvällen hos brorsan blev precis enligt plan – hann med både en lätt jogg, lite gos med brorsonen Hugo och även att umgås lite med brorsan och bästa svägerskan.

Tidigt på fredagen drog jag iväg till Arlanda och även flyg nummer ett höll tiden och vi kom till Amsterdam nöjda, glada och förväntansfulla inför en helg i Spaniens värme kombinerat med härlig löpning.

Lyckligt ovetande om vad som komma skulle klev vi därefter på planet mot Barcelona, men då började problemen. Vi satt på planet och väntade, väntade och väntade för att cirka fyra timmar senare bli informerade om att vår flight var inställd. Personalen var vänlig nog att ge oss ypperlig hjälp och information (inte) och rekommenderade holländarna att åka hem och oss andra att leta upp KLM på facebook och sedan stod de på rad vid utgången och önskade oss ”Good luck” med ett (hån)leende på läpparna.

Här kan man ju tro att tolv löpare som inte fått mat sedan frukost skulle vara något aggressiva, kinkiga och beredda att ge någon en omgång med de spikskor vi hade i handbagaget (är det inte konstigt förresten att man får ta med sådana genom säkerhetskontrollen och inte en tandkräm?) men stämningen i gruppen var riktigt trevlig. Mycket tack vare Hanna som räddade både mitt och flera lagkamraters blodsocker genom att vi broderligt delade på hennes proteinbars när hungern var som mest kritisk…

Hur som helst, vi gick av planet och tillbaka in på flygplatsen Shipol (eller var det Shithole?) och ställde oss i den längsta kö jag någonsin sett för att försöka boka om våra flygbiljetter. Fyra timmar senare hade vi faktiskt lyckats med detta, men inte för att kön gick så fort fram utan snarare för att vår ledare Anders på något mirakulöst sätt lyckades komma väääääldigt långt fram i kön. Tur det, annars hade vi förmodligen stått kvar där ännu.

En liten, liten den av den kilometerlånga kön till ombokningsdisken...

Vi fick biljetter till samma flight dagen därpå och sedan var det dags för nästa kö – KLM:s kö för att boka hotellrum. Om den första kön var lång, var denna om möjligt ännu längre och vid det här laget var inte ytterliggare en kö vad vi var sugna på. I riktig laganda delade vi här upp oss så några av oss fixade hotell i den vanliga hotellbokningen, några fixade transfer och några handlade tandborstar och annat som kunde tänkas behövas när man står utan bagage i Amsterdam.

Sent om sido kom vi således fram till hotellet, och vid det här laget var jag så trött att jag var beredd att gå och lägga mig utan kvällsmat och sova bort min hunger, men insåg såklart att uppladdningen redan var katastrofalt dålig och man behöver ju inte göra det ännu värre genom att dessutom skippa maten. Så vi knallade ut på stan i hopp om att finna något ätbart, käkade en pasta och stupade sedan i säng runt midnatt efter den längsta dagen i mannaminne…

Så här glada blev vi när vi äntligen fick lite ordentlig mat efter alla kakor,
mackor, bananer och proteinbars...

Dagen före tävling är det oerhört viktigt för mig att få springa lite och med rädsla att vi skulle drabbas av förseningar även denna dag ville jag ta det säkra före det osäkra och jogga i Amsterdam redan innan avfärd. Louise (Wiker) och Lina (Alatalainen) höll med mig i mitt resonemang så vi samlades i receptionen för en liten morgonjogg. När jag frågade receptionisten om lämplig runda informerade han mig om att det var den kallaste dagen på 25år i Amsterdam. (Såklart!) Kändes ju väldigt lägligt med tanke på mängden vinterkläder vi packat i handbagaget för att resa till Spanien (inte) men när jag frågade om temperatur var det visst bara 5 minusgrader. Lina skrattade nästan ihjäl sig och vägrade ha mössa på sig, hon hade ju just rest från Luleå där det var 32 minusgrader. Så vi gav oss ut i våra vårtights, någon av oss hade mössa någon inte, en annan hade vantar medan någon var utan. Det var ruggigt kallt, tyckte i alla fall jag och Louise redan från början. Efter en stund började även norrlänningen frysa och tackade plötsligt ”ja” till att låna min buff, och efter ca 40 min jogg bestämde vi oss för att det fick vara nog om vi inte skulle frysa ihjäl. Konstigt att fem minusgrader kan kännas så kallt, måste bero på fukten från kanalen?

Så kunde det förvisso ha varit, men när vi kollade temperaturen på hotellet visade den arton minusgrader och receptionisten hade uppenbarligen tittat på termometern i bastun eller nåt…

Efter allt detta strul flöt faktiskt sedan resan under lördagen på precis som den skulle, planet till Barcelona gick i tid, allt bagage kom otroligt nog fram som det skulle och utanför flygplatsen stod en buss och väntade på att ta oss till Castellon så klockan 20,00 klev vi in på hotellet – dock ett helt dygn senare än planerat.

Vi kastade på oss löparkläderna och gav oss ut för att testspringa banan, vilket såklart alltid känns bra men i det här läget var det rätt meningslöst – det var becksvart och vi kunde inte se särskilt mycket av varken underlag eller bansträckning, men det var bättre än inget och vi skapade oss i alla fall ett hum om vad som väntade under morgondagen.

Därefter blev det en mycket sen middag, ett informationsmöte om tävlingen och sedan massage till stela ryggar som suttit och stått på olika färdmedel och flygplatser i flera dygn.

Efter en sådan uppladdning kan man ju tro att kroppen skulle kännas seg men jag hade en bra känsla redan på träningspasset på lördagskvällen där benen kändes pigga och jag var väldigt löpsugen.

Drabbades dock av lätt panik på tävlingsdagen när jag såg hotellfrukosten som inte direkt var lämpad för en tävlingsdag, den bestod mest av bakverk och dessertliknande yoghurtar. Men det var bara att gilla läget och vara tacksam att jag bara behövde fylla på med energi till 6km och inte till ett helt maraton och hoppas att magen skulle hålla sig lugn under loppet trots chocken över avsaknaden av fibrer och mättande proteiner.

Sedan började de sedvanliga förberedelserna och diskussionerna. Bara linne, linne och t-shirt eller linne och underställ? Shorts, korta tights eller långa tights? Spikskor eller snabbskor? Har vi alla nummerlappar? Vem har koll på legitimationerna som ska visas i start? Säkerhetsnålar? Allt var plötsligt som vanligt och allt resestrul var glömt, nu var det full fokus på tävling som gällde!

Vi hade en hel hop med välorganiserade ledare som tog ansvar för allt praktiskt åt oss. Jag är inte bortskämd med att ha sådan service utan brukar mest sköta mig själv, varför det kändes oerhört lyxigt att kunna fokusera på uppvärmning och laddning och strunta i allt det praktiska runtomkring. Vädret var perfekt. Vindstilla och ca 7-8 grader vid start och torra banor så förutsättningar för ett bra lopp fanns.

Skottet gick och en våldsam rusning inleddes där jag hade fullt upp för att värja mig mot alla armbågar och knuffar som tydligen hör till när 80 tjejer ska hitta en bra position på fältet innan banan smalnar av. Som tur var hade jag innan loppet fått en genomgång om hur startproceduren går till med startboxar och trängsel, så jag var hyfsat förberedd på vad som väntade trots att det var något helt nytt för mig.

Jag hamnade precis bakom Hanna (Bartholomew) och bestämde mig för att försöka hänga med henne så länge jag orkade. Jag visste att hon var betydligt starkare än mig i terrängen men visste också att hennes plan inte var att öppna i något vansinnestempo varför det kändes som en bra taktik. Vi hängde ihop (eller rättare sagt, jag hängde efter henne) i två varv och snittade stabilt på ca 3,30/km men på sista varvet var Hanna urstark och drog ifrån mig med nästan 20 sekunder. Riktigt bra sprunget att ha hushållit med krafterna på ett så bra sätt och därmed kunde hon plocka många placeringar när andra började tröttna.

Jag hade inte ork till någon tempoökning på sista varvet men bara genom att inte tappa fart lyckades också jag plocka någon placering mot slutet och är nöjd att jag höll ett jämt (och ganska högt!) tempo med varvtider på 7,07 – 7,03 – 7,04 (första varvet var något längre).

Detta gav en sluttid om 21,14 vilket motsvarar ca 3,32min/km och det i sin tur harmoniserar exakt med mitt pers på 5000m på bana, detta trots underlaget och den knixiga banan. Känner mig nöjd och glad att jag verkar ha gått framåt med snabbheten även denna vinter och hoppas kunna förbättra mig ytterliggare under de månader av försäsongsträning som återstår innan säsongen drar igång på allvar.

Tyvärr tvingades två tjejer i laget att bryta varför vi inte fick någon placering i lagtävlingen och detta lägger ju givetvis lite skugga över ens egen prestation, det är svårt att vara glad och nöjd när någon annan är ledsen och besviken. Men med tanke på den uppladdning vi fick tycker jag inte att det är konstigt att folk blev sjuka och hängiga och inte kunde fullfölja, det är snarare fantastiskt att inte fler fick problem.

Herrlaget klarade sig lyckligtvis betydligt bättre, Haben Idris stod för en fantastisk prestation där han sprang in på 16 plats totalt och laget totalt placerade sig på 9e plats! Starkt och imponerande!

En marathonlöpare i terrängen...

Hanna spurtar mot mål efter sitt superstarka sista varv där hon hängde av både mig och många andra!

Tävlingsdagen avslutades med en mycket trevlig gemensam middag på en spansk familjerestaurang där vi serverades diverse tapas till förrätt, något kött med roquefortsås till huvudrätt och en av de bästa desserterna jag käkat på länge. Det var någon form av glassbakelse bestående av en platta smördeg med en stor kula lingonglass ovanpå och därefter ytterliggare en smördegsplatta ovanpå glassen. Allt var sedan fullkomligt dränkt i chokladsås… Ljuvligt!

På måndagen steg vi upp i ottan för att ta vara på möjligheten att träna ett pass på barmark innan det bar av hemåt mot kallare, och snöigare, breddgrader igen. 25 härliga kilometer avklarades och för första gången under resan fick vi faktiskt se något av Spanien. Castellon verkade vara en fin semesterstad med en härligt vacker strandpromenad, just nu var det dock ganska öde och folktomt då det ju inte direkt är säsong för sol och bad.

Den vackra, men folktomma, strandpromenaden.

Sedan påbörjades hemresan som även den visade sig bli ganska lång med inställt flyg i Paris som resulterade i att jag missade mitt inrikesflyg till Jönköping, fick smyga in och lägga mig på en luftmadrass hos brorsan mitt i natten och sedan ta mig hem med buss till Gislaved under tisdagen för att slutligen komma hem 24 timmar senare än beräknat…

Så ja, det är en något trött och sliten Jossan som nu ändå försöker ta sig igenom mängdvecka nummer ett av två. Ögonen gick i kors på jobbet under gårdagen och när jag kom hem fick jag ett litet psykbryt när jag med löparskorna i högsta hugg gjorde mig redo för 20km intervall och var tvungen att samla kraft genom att gråta en skvätt innan jag tog mig samman och lyckades genomföra ett riktigt kanonpass. Ibland överraskar verkligen kroppen och presterar när man minst anar det, men jag behöver fler sådana mirakel om jag ska lyckas ta mig igenom all tung träning som väntar både denna och nästa vecka.

Giv mig styrka!

Summa summarum har det ändå varit en väldigt rolig resa. Stämningen i gruppen har varit fantastiskt bra hela tiden - alla har pratat med alla och kunnat skratta åt eländet. Att sitta på en flygplats en hel dag visade sig vara grymt bra teambuilding och gav oss verkligen chansen att lära känna varandra ordentligt.

Att springa terräng visade sig också vara roligare än jag hade förväntat mig så nu får det nog allt bli till att springa långa banan på terräng SM, om inte annat så för att få träffa mina fina klubbkamrater ännu en gång!

Vilken ära!!

Jag blir helt rörd över att så många av er där ute röstat på mig till Värnamo Nyheters idrottsmedalj för 2011.
Med 25% av rösterna gick jag segrande ur omröstningen, och jag som var lycklig bara över att vara en av de tio nominerade!

Tack alla ni som röstat, det värmer att veta att man har så många supportrar. Ni ger mig motivation att träna ännu hårdare!

Vill inte verka självgod, men STOLT blir jag... :)

Återkommer inom kort med en rapport från helgens Europacuptävling i terränglöpning...

Fullt ös, medvetslös!

Imorgon bär det av till Castellion, Spanien, för att vara med i Hässelbys lag i Europcupen i terränglöpning. Vad är nu detta? Undrar säkert många av er trogna läsare. Vad ska hon ut i terrängen att göra?

Frågan är befogad, det är inte direkt ”my backyard” så att säga, men man måste ju våga vidga sina vyer och ge sig på nya utmaningar så när jag blev tillfrågad att vara med tvekade jag inte en sekund att tacka ja. Känns verkligen roligt och oerhört motiverande att som individuell idrottare få vara del av ett lag och jag blev dessutom både smickrad och glad över att få chansen att vara med i just det här laget som är sprängfyllt av duktiga terränglöpare!

Distansen vi ska springa är i kortaste laget för en marathonlöpare, 6 km, och underlaget är ju inte heller vad jag är van vid, för när alla säger att terränglöpning i övriga Europa inte är vad vi svenskar brukar kalla terränglöpning tror jag att de snarare syftar till banans kupering än till att asfalt skulle räknas som terrängunderlag i Spanien?

Laget består av sex personer och de fyra bästa tiderna kommer att räknas i lagtävlingen.

Då jag trots allt har självinsikt nog att förstå att jag är med i laget i första hand som utfyllnad känns det som ett utmärkt upplägg, skönt att veta att även om min kapacitet inte räcker till behöver inte det innebära att jag förstör för hela laget.

Vad är då målsättningen?

I första hand hoppas jag såklart att det går bra för laget, men vad klubben har för målsättning och förväntningar på laget vet jag inte och jag har heller ingen aning om vad som är rimligt att förvänta sig för oss själva rent placeringsmässigt.

Jag har även svårt att sätta upp några klara personliga mål.

Gällande tider är det omöjligt att veta då jag inte har en aning om hur banan och underlaget kommer att vara och då jag inte heller har någon erfarenhet från liknande lopp att jämföra med. Inte heller vad gäller placering kan jag sätta något mål, men jag har en stark känsla av att det kommer att gå ruggigt fort för många därute i spåret så det kommer att bli tufft för mig att hänga med. Att säga att målet är att inte komma sist vore kanske lite väl fegt, men jag är rädd att det är ungefär den nivån det handlar om…

Den enda konkreta målsättning jag faktiskt har är att ta ut mig fullständigt, våga satsa tufft och bränna på för allt jag är värd och att det inte ska finnas en enda droppe kraft kvar i min kropp när jag passerar mållinjen. Jag vill känna att jag har gjort ett bra lopp utifrån mina förutsättningar och presterat på topp efter min förmåga – tid och placering får bli vad de blir.

Som marathonlöpare är jag van att hushålla med mina krafter, vilket är ett tankesätt som sitter så väl inpräntat i mitt medvetande att jag ibland hushåller lite onödigt mycket med krafterna när jag springer kortare distanser och därmed har svårt att lyckats få ut min fulla kapacitet. Många gånger har jag varit besviken på mig själv efter kortare lopp för att jag känt att jag har krafter kvar när loppet är slut, målet är att det inte ska ske på söndag.

Motivationen är på topp, jag är sinnessjukt taggad och kommer att göra precis allt som står i min makt för att prestera på toppen av min förmåga.

Nu ska det inte hushållas med några krafter utan nu jäklar ska det ösas på, om inte för kung och fosterland så i alla fall för Hässelby SK och för min egen heders skull...