tisdag 7 oktober 2014

Deltävling 3 Tour de Tirol: Pölven Trail 23km, 1200hm

Idag var det då dags för finalen, den sista deltävlingen i årets Tour de Tirol. Tidigare år har touren avslutats med en flack halvmara på asfalt, i år hade man dock kryddat till det lite extra genom att göra om sista etappen till 23km traillöpning med 1200hm istället. Ju tuffare desto bättre verkar det vara som gäller här.

Jag var rejält sliten igår kväll efter marathonloppet men faktiskt bara sliten i benen - inte sådär matt i hela kroppen och illamående som man blir när man springer en vanlig mara så fort man kan. Detta var bra eftersom det innebar att jag kunde få i mig ordentligt med både mat och vätska efter loppet men trots detta vaknade jag vid fyratiden inatt av att jag var så hungrig att det gjorde ont i magen. Tydligen hjälper det inte hur mycket man käkar när man har kutat i bergen i 4,5timme, det går liksom inte att fylla på allt på en kväll.
Käkade en banan och somnade om till klockan ringde vid 7.00 för frukost och tävlingsdags. Skuttade inte direkt ur sängen då de stela benen gjorde sig påminda så snart jag försökte resa mig utan rullade snarare ur sängen och gick sedan på tvären nedför trappan till frullen då framsidorna inte alls ville gå i trappor. Ovanlig känsla på en raceday.
Laddade in en så rejäl frulle jag vågade utan att riskera att få magras under loppet och joggade/gick sedan en runda med brorsan för att få liv i benen och känna om det överhuvudtaget skulle vara möjligt att springa på de mosade benen. Det visade sig att de faktiskt vaknade till liv efter att jag fått lite cirkulation i dem och efter att även ha stretchat och masserat in dem med linement vill jag påstå att de faktiskt inte var så onda längre, om än vansinnigt stela och trötta.

Startproceduren var lika mäktig som de tidigare dagarna, men idag tillkom momentet med en kontroll av vår utrustning (var bla tvungen att ha 3mm sula på trailskorna för att få starta)
Vi ställde oss ganska långt bak i startfältet då både jag och brorsan inte direkt kände att vi hade de snabbaste benen och även visste att ingen av oss är vana att springa i princip obanad terräng och borde släppa fram de andra. Detta visade sig vara ganska dumt, för även om vi var sega fanns det de som var betydligt sämre, men då stigarna var trånga var det stundtals omöjligt att springa om och man fick vackert anpassa sig till de framförvarandes fart.
Loppets öppning var helt brutal med våldsamma stigningar och underlag som stundtals inte ens var springbart utan man klättrade över stenar som nådde mig till knäna och ibland behövde man till och med ta armarna till hjälp mot marken för att dra sig uppåt/framåt.
Kände väl ganska snart att det inte fanns något vidare tryck i benen men första milen gick ändå ganska bra, sedan tror jag att jag mötte den berömda väggen och fick soppatorsk. Den värsta stigningen var mellan 10-15km och jag var så trött när vi närmade oss toppen att jag inte kunde tänka klart. I vätskekontrollen kunde jag inte skilja på vatten och cola, jag var på väg att springa rakt in i en trädgård istället för ut på den stig som skyltarna visade och jag tog chansen att gå så fort jag såg någon annan i min närhet välja det alternativet - jag hade liksom inte energi att ens försöka kriga.
Proppade i mig bars och cola vid vätskekontrollen vid 13km då jag insåg att jag gått tom på näring, men kände en viss förtvivlan då jag trodde att vi skulle vara på toppen vid 18km och jag såg hur skräckinjagande långsamma mina kilometertider var. Skulle ta en evighet innan jag kom i mål! Men så plötsligt står det en stor skylt som visar att vi nått högsta punkten redan efter 15km, jag vågade bara inte tro att det var sant. Frågade tjejen som sprang bredvid mig (som faktiskt var en svenska boende i Söll) som bekräftade att jag uppfattat saken rätt. Jag blev så lycklig och lättad att jag nästan började gråta och bara vetskapen om att det nu i princip bara väntade nedförslöpning ända till mål gav mig styrka och energi. Nedför vet jag nämligen att jag är stark och jag fick ännu ett kvitto på det när jag plockade säkert 15 placeringar under de sista 8km. När vi kom in i byn och loppets sista och enda kilometer väntade på flack asfalt (äntligen hemmaplan!) samtidigt som jag såg en tjej 100m framför mig la jag in tävlingsfarten och spurtade förbi henne med en avslutande 3,37 kilometer. Bara för att liksom...

I målet väntade brorsan som varit så stark uppför att jag inte haft en chans att haka på. När vi nådde toppen var han långt före mig, men nedförslöpan på slutet hade jämnat ut avståndet och i mål skiljde det bara en minut på oss. Den stora skillnaden var dock att jag var ett vrak, fullkomligt slutkörd och tröttare än någonsin, medan brorsan verkade i princip oberörd om man bortser från hans stela ben. Han är från en annan planet den mannen...

I mål!
3 Tage - 75km - 3500hm
Dagens lopp gav mig en elfte plats, vilket jag är nöjd med då det samtidigt var österrikiska mästerskapen i traillöpning och därmed lockade löpare som bara sprang detta lopp och inte hela touren.
Totalt i touren slutade jag femma med en sluttid om 7tim och 22min - med god marginal under de åtta timmar som jag och brorsan hade som ett litet inofficiellt mål. Brorsan klarade för övrigt också målet med tiden 7 tim och 33min.
Efter loppet väntade världens längsta prisutdelning eftersom det inte bara var pris efter total placering utan även i respektive åldersklass. Jag fick därmed med mig både pengar och medalj för min totala femteplats och en flaska 48% apfelschnapps för min seger i klass W30 - det är tydligen bara i Sverige vi inte tycker att alkohol och idrott hör ihop. 
Sedan avslutade vi dagen med att hoppa in på en sportbar och titta på Arsenal-Chelsea och fira med öl(brorsan) och radler (Jossan)

Njuter i solen och hejjar fram de sista löparna.


Inte var dag man står högst upp på pallen,
och inte var dag det belönas med 48% apfelschnapps...
  

Sammanfattningsvis har det här varit en fantastisk löparhelg. För första gången på mycket länge känner jag mig som en löpare igen som kan vara med och springa race och även kunna göra det bra. För första gången på länge fick jag dessutom springa mig riktigt trött och ta ut allt jag hade på ett lopp utan att vara begränsad av skador eller konstigheter som de magproblem och andningsproblem som förstört så många lopp. Det känns rättvist och tillfredställande att få ut allt man har och känna att man presterar precis på den nivå man utifrån sin träning och form förtjänar - utan att något utom ens kontroll ska förstöra. 

Just nu är jag lycklig. Löparrusigt lycklig.

4 kommentarer:

  1. Svar
    1. Tack Andreas!
      Och detsamma förresten, grattis till ett grymt Lidingölopp!

      Radera
  2. Stort grattis Jossan! Fantastiskt bra med en femteplats. Vad roligt att du känner dig nöjd med din prestation. Det är du värd efter alla tråkigheter.

    Tack för en bra och spännande berättelse av helgen!

    P.s. Jag har testat 2XU:s kompressionsstrumpor som du tipsade om, och jag älskar dem. Både att springa med och för återhämtningen. Eftersom löpning är relativt nytt för mig så har de varit superbra för att snabba på återhämtningen, då mina ben inte är vana att träna så hårt. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Therese!
      Tack snälla för peppande ord!

      Vad kul att mina tips kom till användning!
      Själv sov jag varje natt i mina återhämtningstajts när jag var i Österrike, kanske var det just det som bidrog till framgången...?

      Lycka till med springandet!

      Radera