Kaisermarathon.
Utmaningen:
Ett helt marathon, 42195m där man klipper 2165 höjdmeter. Banprofilen visade en platt halvmara följt av 10km konstant uppförsbacke där man skulle ta ca 750hm upp till ca 1600m höjd. Vid 30km skulle det sedan börja gå nedför till 39km där man befinner sig på ca 1150m höjd och sedan återstod "le grande finale":
Uppför skidbacken till toppen Hohe Salve på 1829m höjd. Ca 700hm på 3km. Med ditt livs backigaste 39km i benen.
Tror att det är svårt att få en uppfattning om hur jäkla brant det var - jag hade i alla fall inte kunnat föreställa mig det innan jag väl stod där.
I den backen på Isaberg där jag har tränat är det ca 130hm från campingen till toppen, fördelat på ca 700m. Här snackar vi alltså den backen staplad på varandra typ fem, sex gånger...
Redo för start!
Efter en mäktig startprocedur med hög peppande musik dunkande i högtalarna, taggade människor som klappade i takt, en race breafing på scen av tävlingsledaren följt av en röst likt den som brukar presentera spännande biofilmer som mässade "get ready for the countdown - 10-9-8..." och sedan var vi igång.
Vår plan var att inleda lugnt den första "platta" halvmaran för att spara på krafterna till den avslutande tuffa halvan och det gjorde vi, passerade 20km på 1,34. Självklart var vi inte helt oberörda i benen, platt i Österrike är inte alls platt, under denna halvmara hann vi med att ta fler höjdmeter än man gör på HELA lidingöloppet. Men sen började allvaret.
Uppåt, uppåt, uppåt i 10km där det stundtals var helt omöjligt att ens springa. Att behöva gå på ett race var något nytt för mig och först lite knäckande men när vi såg oss omkring insåg vi att vi inte var de enda som behövde ta till detta motionäriga sätt att transportera sig - det fanns INGEN som sprang. Så vi sprang helt enkelt när det gick att springa och "vilade benen" med att gående klättra uppför stock, sten och lera när det inte var springbart till vi till slut nådde toppen och 30km skylten. På toppen passerade vi en av se roligaste delarna på banan då vi sprang rakt igenom en stor uteservering där vi kryssade mellan borden som var fullsatta av folk som hejjade mer frenetiskt än jag någonsin tidigare mött. Kände mig som en världsstjärna när speakern sa mitt namn och jag fick vinka och fiva den glada och entusiastiska publiken. Vansinnigt häftigt!
Där på toppen skiljdes jag och brorsan plötsligt åt när det visade sig att jag var lite starkare nedför, eller i alla fall lite mer orädd utför då jag släppte på rejält med fart. Det där med att springa nedför verkar vara min grej, jag sprang förbi säkert femton personer, och jag tyckte inte alls att det var jobbigt eller obehagligt att ta stötarna med mina trötta ben utan njöt bara av att det var roligt att få kuta fort efter att i sakta mak klättrat uppför berg den senaste timmen.
Så kom den då, 39km skylten och det var dags för allvar igen. Kastade en blick uppför skidbacken, såg kabinliftarna som hängde över mig och fyllde på med en rejäl mugg cola från vätskastationen jag just passerade. Nu gäller det.
Klättrade och klättrade medan det brann i benen och sved i lungorna. Undvek att titta uppför backen hur långt det var kvar utan koncentrerade mig istället på att stirra ner i marken för att sätta mina fötter på den väg som kändes mest effektiv. För att orka sög jag åt mig all energi som publiken hav genom sitt hejande och försökte kosta på mig en tumme upp, ett leende eller ett "Danke" när någon ropat mitt namn. Och lika mycket för att peppa mig själv som för att peppa mina medtävlare såg jag till att dela med mig av några peppande ord och en dunk i ryggen till de jag lyckades passera på min väg upp.
Vid 40,5km kom den sista mycket rikliga vätskekontroller där funktionärerna flög fram och noga presenterade sitt utbud: bananer, cola, soppa, gel, bars, macka, sportdryck, vatten. De var så ivriga att presentera menyn att jag började skratta, tackade och kommenterade att det ju var som att komma till restaurang! Nöjde mig dock med cola - varför ändra ett vinnande koncept?
Sedan väntade den sista slingrande biten mot mål och det konstigaste upplopp jag varit med om. Man brukar ju försöka spurta när man ser målet men här klättrade du uppåt med målet i sikte i säkert 5min, någon spurt var liksom inte att tala om - här handlade det om att överhuvudtaget förmå kroppen att röra sig framåt. Här hände en konstig grej, en gubbe från publiken hoppade in och började springa bredvid mig och peppa mig framåt. Han sprang riktigt nära så att vi nästan krokade i varandra ibland och det var som om han var min hare eller coach eller nåt. Gulligt, absolut, men ska jag vara ärlig var just det en del av loppet där jag gärna hade varit ensam inte var så värst sugen på att chit-chatta med en hängiven supporter.
Brorsan vid sidan av upploppet...
Korsade lycklig och vansinnigt trött i benen mållinjen som femte dam (46a totalt) på tiden 4,15,23. Innan start gissade jag att en tid under fem timmar vore en rimlig målsättning eftersom man vann på 4,07 förra året. Att göra 4,15 var därmed låååångt över förväntan och att få en så bra placering känns nästan overkligt.Jag tänker nu vara lite osvensk och säga att jag är riktigt nöjd och stolt över min prestation och fantastiskt lycklig över min första löpframgång på väldigt länge!
Tio minuter senare kom även min grymma brorsa i mål och vi kunde förenas i en svettig, lycklig kram innan vi parkerade oss på den uteservering arrangören ordnat på toppen med mängder av bord och stolar där man kunde sitta i solen och njuta av utsikten över bergen medan man blev bjuden på öl, cola, kakor, mackor, choklad och annat gott för att fylla på förråden. Vi blev kvar länge och njöt av vår prestation, tittade på målgångar och pratade med andra löpare innan vi tog oss tillbaka till hotellet för bastu, dusch och vila.
På serveringen efter loppet!
Brorsan tar en öl och njuter av utsikten.
En fantastisk dag och en otrolig löparupplevelse är nu till ända.
Hur sjutton man ska förmå sina helt mosade ben att springa deltävling tre bestående av 23km trail med 1300hm imorgon klockan 9,30 är dock en gåta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar