torsdag 20 november 2014

Kontrollbehov

Jag är en person som gillar att ha koll på läget. Jag gillar inte överraskningar, gillar inte att improvisera, blir lite obekväm vid oväntade besök och får lätt panik över ordspråket att "ta dagen som den kommer" - det låter så fint på förhand men med facit i hand blir alla dagar mer lyckade om man har en genomtänkt plan. Jag har mina träningskläder noga sorterade i olika fack i byrån efter inomhus/utomhus, sommar/vinter, accessoarer/underkläder. Böckerna i bokhyllan i bokstavsordning efter författaren. En necessär ständigt packad med det nödvändigaste till träningen liggande i väskan. Skriver veckomatsedel som planeras efter tillgänglig tid för matlagning och lämplig mat efter veckans träningsplan och sedan storhandlar jag. Jag förbereder frukosten kvällen innan om jag har morgonpass. Jag har fack, pärmar och mappar på kontoret där jobb sorteras efter prioritering och jag inleder alltid veckan med att skapa veckans "att göra" lista där jag sedan finner tillfredställelse i att få stryka genomförda uppgifter en efter en. Jag reggar exakt genomförd träning med fart, distans, puls, träningstid osv och jag avviker mycket sällan från en utstakad träningsplan.
Jag gillar struktur och kontroll helt enkelt.
Men så ibland skiter det sig.

I morse bestämde sig min pulsmätare plötsligt för att sluta fungera. Jag sitter där på morgonens spinningpass och har således ingen koll på kroppens ansträngningsgrad. Och får panik.
Kroppen är trött från gårdagens intervallpass så jag vill egentligen ta det lite lagom lugnt men inte FÖR lugnt, det måste ju ändå ge något när man släpat sig till spinningsalen i arla morgonstund. Men att köra stenhårt och riskera att göra sitt livs pass vore ju bortkastat om jag ändå inte kan  få ett kvitto på det. Moment 22.
Men bara för att vara på den säkra sidan så slutade det (såklart!) med att jag körde för allt jag var värd - förmodligen hårdare än jag skulle gjort om jag haft klockan eftersom jag då hade kunnat begränsa mig till ett lite lagom hårt pass vilket ju var planen. Men att köra stenhårt är ju lättare liksom, då har man ju iaf gjort sitt bästa.
Självklart slutade det ju också med att jag, trots vetskapen om att jag kört hårt, ändå inte kunde känna mig nöjd när jag gick därifrån eftersom jag ju inte vet om jag fick blodsmak i munnen, mjölksyra till till öronen och puls så att det bankade i skallen för att jag faktiskt körde på bra eller om det berodde på att jag var sliten eller hade en dålig dag.
Släppte jag pulsen för långt mellan låtarna? Tryckte jag på tillräckligt på uppvärmningen? Maxade jag verkligen på den sär sista intervallen eller fanns det några steg kvar till den puls jag ville/brukar uppnå? Förvirringen är total, och jag kommer aldrig få veta. 
Ett förlorat pass således, för det som inte syns det finns ju inte. 
Tack och lov för Suuntos kanonbra support som presenterade en lösning på problemet redan ett par timmar efter avslutat pass och räddar mig från fler pass utanför min kontroll. 
Huga.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar