Igår var en helt vanlig grå torsdag, vanlig fast ovanligt
fin. På många sätt.
Dagen inleddes med ett spinningpass med det härliga
morgongänget på gymmet. Torsdagens morgonspinning är så himla mysig och något
jag försöker vara med på så fort träningsprogrammet tillåter just för att det
är en så himla skön stämning! Det är ungefär samma deltagare varje gång, en
liten tapper skara på runt 5 – 8 personer där vi alla känner varandra så pass väl
vid det här laget att alla vågar tjoa och tjimma ikapp med instruktören (om man
inte är för flåsig vill säga, vilket jag brukar vara) och dessutom kan småprata
lite både innan och efter passet. För mig som nästan alltid tränar ensam är all
socialträning hjärtligt välkommen och då jag har missat ett par torsdagar i rad
kändes det som ett kärt återseende och en mycket bra start på dagen!
Därefter följde en dag full av trevliga kundmöten och sedan
hade jag lyxigt nog möjlighet att gå hem redan vid 14,30 och gav mig då genast
ut på dagens intervallpass för att försöka fånga lite av dagsljuset innan
vintermörkret åter skulle falla. Som ni ju redan vet är jag inte särskilt förtjust
i kvalitetsträning, älskar att springa långt och lugnt och ser kvaliteten mer
som ett nödvändigt ont, men jag har bestämt mig för att denna vinter ha som mål
att bli vän även med de mer obekväma passen. Därför var jag ovanligt positivt
inställd till dagens pass både för att hålla mitt löfte till mig själv men också
för att jag nu faktiskt har förstånd nog att uppskatta och vara tacksam över
att kunna köra tuffa löppass efter en lång skadeperiod med kvalitetsträning som
bedrivits inomhus på tråkig crosstrainer i färskt minne.
Passet flöt på riktigt bra, långt över förväntan med flera
dagar av tuff träning i benen varav b l a 10km SD i tisdags där alla tio
kilometerna var snabbare än jag ens sprungit EN kilometer senaste sex veckorna
(apropå avsaknad av kvalitetsträning…) Om känslan på tisdagens kvalitetspass
var tung och något av en ”nära döden upplevelse” var gårdagens pass det motsatta
– kände mig precis hur stark som helst och som om jag aldrig skulle blir trött.
Jag var till och med så taggad och fokuserad på intervallerna att jag inte ens
hade haft en tanke på hur långt passet skulle bli, på programmet stod det 20min
uppvärmning +10*2min + 8*1min intervaller i maxfart med joggvila + 30min
nerjogg. Förvånad kom jag hem två timmar senare och kunde plötsligt inte bara
lägga ett av mina första löpintervallpass på länge på kontot utan även mitt
längsta pass (25km) på asfalt iklädd lätta skor sedan skadan. Och jag har
stretchat, jag har hoppat konstiga hopp och jag har känt efter på alla möjliga
konstiga sätt och vis men nej, det finns faktiskt ingen smärta i skadan trots
den ovana påfrestningen. Halleluja!
Efter en dusch och ombyte till lite snajsigare kläder än vad
som brukar vara en torsdagskvälls mysbyxdresscode senare var jag redo för att
tillsammans med min fina J möta upp våra bästa vänner Nettan och Pelle för
middag och konsert med Eldkvarn. Jag är inget superstort Eldkvarnfan men har en
liten spellista på Spotify med deras låtar som brukar rulla som bakgrundsmusik
hemma ibland så när det visade sig att de tänkte lägga en spelning i lilla
Gislaved (av någon konstig anledning?!) var vi inte sena att köpa biljetter.
Det blev verkligen ett ovanligt och fantastiskt roligt avbrott en helt vanlig
vardag, även om maten lämnade lite övrigt att önska (kul idé med mat från
Pluras kokbok, sämre idé att servera kycklingen blodig…) och då jag saknade min
favoritlåt ”Spårvagn till ljuva livet”. För mig, som sällan har tid med något
annat än att träna på vardagskvällarna, kändes det nog lite extra lyxigt och jag
njöt verkligen av stunden då det för mig är så viktigt att kunna ha ett liv vid
sidan om löpningen för att må bra och för att jag ska få glädje och energi till
att prestera på träningen.
Ett enda litet missöde bjöd denna fina torsdag på och det
var mitt lilla äventyr med min Tjälknöl. För er som inte vet vad Tjälknöl är så
är det en maträtt där man lägger in ett stycke fryst fransyska på älg i ugnen
på låg värme i 8 till 12 timmar, lägger det därefter i saltlag ytterligare 4-5
timmar för att sedan äta det i tunna, tunna skivor tillsammans med tex potatisgratäng.
Vansinnigt gott! Jag har aldrig tidigare själv tillagat Tjälknöl men nu var det
alltså dags för premiär då jag tänker bjuda på detta när min bror med familj
kommer hem och firar förtidsjul i helgen. Hade planerat allt in i minsta detalj
– in med steken i ugnen innan morgonpasset så är den lagom klar tolv timmar
senare mellan eftermiddagspasset och konserten så att jag då kan då lägga den i
saltlag under de fyra –fem timmar vi skulle vara borta på kvällen. Men, en
halvtimme innan vi ska iväg visar köttermometern att det är långt ifrån färdigt
varför steken får stå kvar i ugnen under showen, saltlagen fixas innan sängdags
och sedan var det bara att dra lott med maken om vem som skulle få det
ärofyllda uppdraget att ställa klockan på 04,00 för att irra upp i natten och
ta hand om den inlagda köttbiten så att den inte blev salt likt en kanarisk
potatis.
Jag förlorade. Goodbye heliga, härliga, viktiga nattsömn
till veckans enda vilodag…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar