I strålande sol men isande kyla och vind avgjordes igår Europacupen i terränglöpning för klubblag här i Guadalajara några mil utanför Madrid.
Efter ett ihärdigt regnande tidigare i veckan var det en leråker som erbjöds som tävlingsarena och det hetaste samtalsämnet innan race var hur långa spikar man skulle våga ha på skorna - superlånga för fästet eller kortare för att inte samla på sig en decimeter lera under skorna? För mig som inte gillar spikskor var det dock en ickefråga, jag hade redan bestämt mig för att springa i mina orienteringsskor från Inov8, vilket föranledde en hel del höjda ögonbryn och kommentarer som att jag "är lite väl snäll mot mina konkurrenter". Men jag var inte osäker på mitt skoval, även om det fanns en stor risk för uselt fäste, men då mina erfarenheter av löpning i spikskor är rätt kass var det en risk jag var villig att ta för att få springa i skor jag är van vid och som jag gillar. (Även om jag kanske tvivlade en sekund när snubben på callingen som skulle godkänna allas skor började skratta och skaka på huvudet när han såg mina...)
På tal om calling var det ju en historia för sig. 30min innan start skulle vi infinna oss, hela laget samlat, för den obligatoriska avprickningen och kontroll av tävlingsdräkten. Här stötte vi på en paragrafryttare av rang som vägrade godkänna våra dräkter eftersom vi hade shorts av olika märke - alltså någon sprang i Asics och någon i Nike men då alla var svarta ska det givetvis inte spela roll. Det tyckte dock senõr paragrafryttare som skällde ut oss efter noter och ville neka oss att starta. Efter mycket tjafs fick vi till slut prata med översta chefen som inte förstod vad som var problemet. "Är shortsen i samma färg?", sa han förvånat när han tittade på våra kläder och delade som tur var inte sin kollegas åsikt om att vem som tillverkat shortsen spelade roll.
Vi var välkomna att starta. Tack och lov.
Men sen rök vi på nästa problem och nästa paragrafryttare. Om vi lämnade callingtältet fick vi absolut inte ha på oss några överdragskläder vilket alltså innebar att om vi ville ut och fortsätta värma upp, vilket man ju gärna vill, måste denna uppvärmning ske iklädd endast tävlingsdräkten och man fick heller inte komma tillbaka in i tältet igen. Vi stod alltså inför valet att antingen stå kvar inne i tältet utan möjlighet att genomföra uppvärmning men med varma kläder på oss eller att ge oss ut lättklädda i den 2-gradiga "värmen" och slutföra vår uppvärmning. Vi var överens om att det måste vara klokast att stanna i tältet och behålla träningsoverallen på så länge som möjligt.
Tio minuter innan start plockade vi så av oss våra overaller och gav oss ut i leran och kylan för att försöka få igång den nu ganska stela kroppen, vilket visade sig vara helt omöjligt. Jag var så stelfrusen att jag inte längre kunde känna mina tår och mina lår var stela som trästockar.
Det enda positiva de sista minuterna av uppvärmning gav var att jag kunde konstatera att mitt ifrågasatta skolval inte skulle spela någon roll - efter bara några steg i leran hade alla så stora kakor av lera, gräs och sågspån under skorna att ändå inga spikar längre stack fram varför alla lika gärna kunde lämnat sina spikskor hemma och kutat i helt platta lättviktskor
När startskottet väl gick kände jag direkt av den obefintliga uppvärmningen och under de två första varven var jag så stel i kroppen att jag knappt tog mig framåt. Kändes nästan löjligt att springa så långsamt och framförallt vansinnigt frustrerande då jag känt mig i bra form i det sista. Men så på varv tre började det lossna, jag började få upp värmen och kroppen svarade bättre och bättre och då började jag även plocka placeringar. På fjärde varvet hade jag verkligen fått upp farten och tog hela fyra placeringar och lyckades även sedan hålla de snabbspurtande medeldistansarna hack i häl bakom mig även på upploppet.
Benen var mosiga i mål, men för hjärta lunga fanns det mycket kvar att ge som jag inte kunde få ut då mina ben var alltför klena för den tuffa banan.
Men jag är ändå nöjd med mitt lopp, och skyller bort den dåliga inledningen på missen med uppvärmningen och tar med mig min starka avslutning som ett tecken på att min form nog ändå är rätt okej.
Min individuella placering blev 46 av 76 fullföljande och jag var därmed tredje Hässelbyare i mål av oss fem i laget, med Gabriella och Emma tätt bakom på placering 49 och 55. Tack vare Sarahs trettondeplats och Isabellahs sextonde plats lyckades laget bli sjua av tretton lag vilket jag tror är ett av de bättre lagresultaten för oss i den här tävlingen under de fyra år då jag har varit med!
Efter loppet skippade vi banketten som även den var ett fiasko gällande information och transport från arrangörens sida (likt ganska mycket annat under denna helg) och valde istället att käka en trevlig lunch på en restaurang i stan där vi även om maten egentligen inte var "high-class" njöt av smakerna då vi vant oss vid vårt hotells usla och smaklösa mat som serverats till både frukost, lunch och middag senaste dagarna. Sällan man äter ute varje dag men längtar hem till sin egen, betydligt godare mat...
Den dåliga maten har förresten satt sina spår, inatt vaknade jag med rejäla kramper i magen och har kutat skytteltrafik till toan ända sedan dess. Valde därför att avstå att resa med resten av laget i bussen till flygplatsen och prioriterade att stanna ett par timmar till på hotellet med fri tillgång till toan och utan risk för offentliga olyckor. Nu verkar det, peppar peppar, som att magen har lugnat sig och jag ska försöka ta mig igenom resan hem. Undrar om man kan checka in för en sittplats på toan på flyget?
På återhörande.
