Torsdagen spenderades på Sollentuna GP, dock inte iklädd tävlingsdräkten utan istället en alldeles för stor pikétröja och illrosa keps då jag jobbade som funktionär. Min uppgift var att vara korgbärare, innebärande att jag skulle bära de aktivas överdragskläder från start till mål i den olika löpgrenarna. En mycket bra uppgift då man hade lagom mycket att göra hela kvällen, men också då man hade pole postion för att titta på tävlingarna. Tävlingarnas höjdpunkt var helt klart Andreas Almgrens comeback på 800m där hann vann loppet och dessutom klarade VM kvalgränsen på första försöket. Hemmapubliken var som tokiga och stadion kokade när han sprutade mot mål på upploppsrakan. Kul!
Efter loppet följde jag med storebror med familj hem och hade sedan hela fredagen tillsammans med barnen då vi hann med både att rita teckningar, leka i lekparken, bada fötterna i sjön, titta på ankorna innan min fina J anslöt på kvällen till barnens stora förtjusning som ända sedan frukosten frågat "när är det eftermiddag", "har Jonas satt sig i bilen ännu"... Jonne följde med på en liten båttur i Norrviken medan jag och lilltjejen Nono roade oss på land med allt från att titta på myror till att kasta pinnar i sjön. Att hänga ned småbarn är som terapi - allt tar den tid det tar, igen stress för någonting och att bara titta på en myra kan vara underhållning nog i 15min. Otroligt avkopplande.
Bada fötterna = perfekt isbad för faster Jossans svullna fotleder och kul lek för lilla Nono.
Lite grillning och prat och skratt med bror och svägerska till sena kvällen och sen var en härlig fredag till ända.
Just det, dagen toppades ju med en fadäs när vi skulle bädda i lillbrorsans lägenhet som vi lånat som hotell. Hade sagt åt min fina J att ta med lakan, och han tog mig på orden. Tog med ett lakan. Inga örngott, inga påslakan för det ingick ju inte i instruktionen. Förlåt alla män därute - men det är bara en man som skulle göra en sådan tabbe.
Tur att det var hos brorsan vi skulle sova så att vi ogenerat kunde gräva igenom alla hans garderober i jakt på kompletterande material...
Min kropp har varit galet sliten efter halvmaran i söndags, sliten på ett sätt jag nog aldrig känt innan. Trött i hela kroppen, stel och svullen i fotleder och underben. Även huvudet har varit trött och engagemanget på träningen har inte varit vad det brukar. Blev inte ens arg när Coach började stryka pass i planeringen och uppmana mig att ta det lugnt några dagar vilket normalt hade föranlett ett mindre raseriutbrott. Att flyga hem direkt efter loppet i söndags och följa upp med en vecka med för långa dagar på jobbet och en massa annat på "att göra" listan innebärande tidiga morgonpass med för lite sömn som resultat och sena kvällar som ytterligare nött på sömnkontot var kanske inte det bästa ur återhämtningssynpunkt. Har insett att detta är den stora skillnaden på att vara 22år eller 32år - numer är jag tvungen att vara mer noggrann med att sköta mat och sömn för att få bra återhämtning, för några år sedan fixade kroppen det alldeles utmärkt även om man misskötte sig lite. Men så blir det ibland, inte alltid man kan styra sin vardag fullt ut och ibland blir det bara lite för mycket av allt, så det är bara att gilla läget och ge kroppen några extra dagar för att bli återställd den här gången.
Först igår förmiddag fick jag för första gången sedan söndagens halvmara till ett riktigt bra pass när jag åkte ut till Järvafältet där fantastiska träningsmöjligheter med mil efter mil av grusvägar i härlig skogsmiljö erbjuds. Jag hade räknat med att den planerade tvåtimmarsdistansen skulle bli en seg historia men efter att kroppen fått en rejäl sovmorgon var den visst på banan igen och levererade 4,20-4,25min/km fart i 27km utan minsta problem. Skönt att kroppen funkade igen, men märkligt hur det kan vända från en dag till en annan!
Efter en fika och lek med syskonbarnen på Ulriksdals slott åkte jag och min fina J in till stan för helgens andra funkisuppdrag så vi skulle vara trafikvakter på Nikes 10km lopp för tjejer. Ett häftigt lopp med rejält påkostade kringaktiviteter där Nike verkligen fick visa upp sig, blev sjukt sugen på att vara med och springa men med tanke på hur sliten kroppen varit i veckan var det såklart inte ett alternativ.
Loppet blev ändå helgens höjdpunkt för plötsligt står min stora förebild inom löpningen framför mig, Paula Radcliffe, världsrekordhållaren i marathon. Jag blev så uppspelt och starstruck att det nästan var löjligt, fotade som besatt och följde efter henne en lång stund. Stort!
Efter ytterligare en välbehövlig sovmorgon, en löptur runt Edsviken och en shoppingtur på Kistagallerian är vi nu på väg hem. Inser att det blir tajt att hinna med det extra styrkepass jag hoppats på att köra ikväll som inte fanns på schemat men som jag själv hittat på då det skulle stilla samvetet och väga upp för att Coach var tvungen att stryka pass tidigare i veckan. Orkar inte ens stressa upp mig för det, har blivit vuxen och inser att efter veckan som varit finns det ingen anledning att stressa för att trycka in extraträning utan vad jag behöver är lugn och ro. Köper istället mig en kaffe och en stor glass, förfallet är ju ändå ett faktum liksom...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar