Hög puls i Munchen

I dubbel bemärkelse.

Träningsmässigt nådde jag igår en rejäl pulstopp på intervallerna om 3000m-2500m-2000m-1500m-1000m. Passet kördes på hotellets löpband eftersom jag inte lyckats hitta någon riktigt bra intervallväg här i stan ännu och planen var att köra första intervallen (3000m) i 3,45min/km och sedan skruva upp farten med 5 sek för varje intervall. 

Men redan första intervallen nådde jag hela 188bpm (min maxpuls är 194bpm) och bestämde mig därför för att avvakta med att öka farten och se vad som var på gång med min kropp. Samtliga efterföljande intervaller såg sedan pulsmässigt exakt likadana ut, låg mellan 187bpm och 192bpm, vilket är vansinnigt högt och givetvis gjorde att fartökningen uteblev och kunde ha tolkats som en varningssignal på att något är fel i kroppen och inneburit ett avbrutet pass - särskilt som jag höll en fart som inte alls borde kräva en sådan ansträngning.

Men det skumma var att kroppen kändes pigg, stark och bra (om än såklart plågad av den höga ansträngningen) och då pulsen snabbt återhämtade sig mellan intervallerna valde jag ändå att köra på då min känsla var att jag tog ut mig på ett bra sätt, inte för att något var fel i kroppen.

Men frågan kvarstår ju ändå - ska jag vara nöjd med passet? 3,45min/km och en sådan vansinnig ansträngning att man under sista intervallen håller koll på var papperskorgen finns så man vet var man ska kräkas är inte normalt för mig. 

Kanske var det den 30 gradiga värmen med tillhörande vätskebrist eller det faktum att passet kördes tidigare på dagen och med mindre mat i magen än jag är van vid som påverkade men då tycker jag inte att kroppen borde ha känts så bra.

Skumt, men mår man bra så är det bra tänker jag, och tror snarare på att jag lyckats hitta ett felkalibrerat band och höll högre fart än vad bandet visade vilket känns troligt då om man valde att ställa bandet på "sprint" ställdes det på 9km/h...

I träningsväg har Munchen även levererat ett par mil turistlöpning i Englishe garten i tisdags tillsammans med min fina J på cykel där vi tog oss tid både att stanna och fota fina saker och att dricka apfelshorle i en biergarten.

Kinesiche turm i Englishe garten.

Ett gemensamt styrkepass på hotellets gym fick vi till precis vid ankomst i måndags och idag blev det ytterligare 20km i Englishe garten - dock utan fotostopp och fikapaus den här gången. Kroppen kändes bra idag vilket var skönt, nu kan jag släppa oron för att något var fel med tanke på gårdagens pulschock.

Är så glad och tacksam att min fina J dels har förståelse för att några timmar varje dag även på semesterresan måste avsättas till min löpning, men också för det faktum att han själv uppskattar att antingen följa med mig ut eller att själv passa på att köra ett träningspass när jag ändå är igång. Inga sura miner från honom och därmed inget dåligt samvete för mig - dygnet har ju så himla många timmar så det finns ju ändå tid för så mycket annat!

Tid som kan spenderas med att besöka Münchens Olympiapark från 1972 där man kan kolla in alla de välbevarade arenorna och minnesmonumenten efter medaljörerna.

Olympiastadion

Eller genom att besöka BMW museet där både nya och gamla bilar visades upp.

Inte BMW:s senaste modell direkt...

Man kan också spana in det gamla residenset och slottsträdgården som enligt rykte föll vår gamle kung så mycket i smaken när han erövrat staden att han planerade att sätta hjul på det och frakta hem det till Stockholm. Hur nu det skulle gå till...

         

Residenset.

Vi har besökt rådhuset med det mäktiga klockspelet på Marienplatz, shoppat lite i några butiker, gått på guidad rundtur på Allianz arena samt besökt den dagliga marknaden fylld med delikatesser, hantverk och smakprover på all möjlig konstig tysk mat.

Vad gäller den tyska maten gick jag "all in" när jag överraskade både mig själv och min fina J med att beställa en "sweinhaxe mit knödeln und sauerkraut" vilket inte direkt liknar min mat som brukar återfinnas i min kostcirkel. Knödeln var seg som en gummiboll, kålen påminde om julmat och det var kött till ett helt kompani. Men det var faktiskt otippat gott, även om det kanske inte seglar upp som en ny favoriträtt - men kul att ha provat!

Sweinhaxe mit knödeln und sauerkraut.

Sen skulle vi, även om jag ju inte dricker öl, besöka det legendariska Hofbrauhaus där jag beställde en Radler (öl blandat med fruktsoda) vilket är en dryck som enligt ryktet uppkommit för cyklister som vill stanna och ta en öl utan att få i sig så mycket alkohol. (rad = cykel).

Fick en smärre chock när jag som beställt en "orginal" fick in en så kallad mass innebärande 1 liter. Där hade jag en utmaning som heter duga och även om Radler förvisso är gott och stämningen i den stora Biergarten var peppande fick jag se mig besegrad av denna jätte och bryta på upploppet.

Chockad. Hur får man i sig en sådan här??

Nu lämnar vi storstadspulsen i Munchen för den här gången och far söderut mot friluftslivet i de österrikiska bergen.

Auf wiederhören!