måndag 17 augusti 2015

10km testlopp i Borås

Igår var det dags att testa kroppen med en tävling efter att ha haft ett litet sommaruppehåll från tävlande sedan i början av juli. Jag har under denna period fokuserat på att träna hårt och bra och då jag har fått till samtliga pass enligt plan har jag känt mig starkare och starkare för var dag.
Men träning är en sak, tävling något annat, den riktiga indikationen på sin form får man först när man har en nummerlapp på bröstet och kan plocka fram det där ”lilla extra” för att ta ut sig lite mer.

Bestämde mig därför för att kicka igång höstens tävlande med Göteborgsvarvets seedninglopp i Borås. Ett lopp som inte direkt är en tävling i ordets vanliga bemärkelse då ingen är där för att komma först över mållinjen utan för 99,9% av deltagarna handlar det om att springa på en tid för att kunna seeda sig på Göteborgsvarvet till våren. För mig, som då alltså utgjorde de där 0,01% som inte var där för att seeda sig, handlade det således enbart om att testa formen med förhoppning om bra draghjälp från grabbar då jag föreställde mig att en hel del killar som håller min nivå på 10km borde vara intresserade av att seeda sig. 

Att loppet bara handlade om att springa på tid var väldigt tydligt när jag kom till startområdet. Banan var lagd mitt ute i ett industriområde i utkanten av Borås innebärande ungefär noll personer i publiken bortsett från de närmast sörjande som samlats vid start/mål.  Inga jippon runt omkring utan enbart ett litet tält där man hämtade ut sin nummerlapp, ett bord med förfriskningar till efter loppet och den uppblåsbara målbågen med Göteborgsvarvets logga skvallrade om att det var race på gång. Väldigt många och väldigt trevliga funktionärer fanns dock på plats och den stora mängden flaggvakter funkade både som bra och peppande publik samtidigt som de undanröjde alla eventuella risker att springa fel. Banan var dragen på en tvåvarvsbana på breda asfaltsvägar utan några större höjdskillnader, det enda negativa jag finner med bansträckningen var den U-sväng man tvingades att göra vid varvning. Att behöva sakta ner och sedan accelerera igen i en liten lätt uppförsbacke är inte optimalt och bjuder både på tidstapp vid inbromsning/acceleration men också på ett bidrag till mjölksyra och stumma ben.
Men allt som allt var det ett väldigt bra arrangemang om man är på jakt efter ett bra tidslopp före ett skojigt jippo.

Något som arrangören dock inte kunde påverka var att vädret inte visade sig från sin bästa löparsida. Temperaturen var perfekt, ca 20 grader, och solen höll sig bakom lättare slöjmoln under hela loppet men tyvärr blåste det något fruktansvärt. Mellan 2-4km på första varvet och 7-9km på andra varvet var det som att springa rakt in i en vägg och det kändes som att man tog ett steg fram och två steg tillbaka samtidigt som den kraftiga blåsten liksom gav för mycket luft till lungorna så att man stundtals tappade andan i blåsten.
Jag kände mig riktigt pigg och stark i kroppen och inledde i perfekt fart på ca 3,35min/km (enligt plan) men på första varvet i motvinden tappade jag direkt 10-15sek/km. Insåg då att mitt tidsmål om 36,30 skulle vara ouppnåeligt men istället för att ge upp och bara ta mig igenom loppet bestämde jag mig för att göra det bästa av situationen och pressa mig maximalt även om det skulle leda till en betydligt sämre tid. Taktiken till andra varvet blev då att trycka på ordentligt i de mindre blåsiga partierna för att tjäna in tid att ha tillgodo i motvinden men på det mest lättsprungna partiet mellan 5,5 – 7,5km märktes det i kroppen att jag fått slita ont i motvinden tidigare och lyckades inte riktigt rädda lika mycket fart som jag hoppats på.
Motvinden på andra varvet blev sedan ännu värre och i kombination med att jag nu var mer sliten än på första varvet var frustrationen total när jag pressade allt jag hade men ändå höll på att blåsa omkull och klockade kilometern mellan 8-9km på smått sorgliga 4,00min/km. Bestämde mig ändå för att fortsätta kriga och när motvinden blev till sidvind och det avslutande upploppet, som förvisso gick i motvind men i lätt nedförsbacke väntade, spurtade jag ändå som om jag var på väg mot OS-guld för att verkligen låta kroppen få maxa. Lät det smärta i varenda muskel, lät illamåendet komma och lyckades tack vare det avsluta med en kilometer strax över 3,30.
Tack vare att pannbenet och viljan var med mig kunde jag trots de ganska usla förhållandena fila ner sluttiden till 37,35 som trots säsongssämsta får godkänt med tanke på omständigheterna och jag kände ändå att jag åkte hem ganska nöjd och med en känsla av att formen nog ändå finns där. Ibland måste man låta bli att stirra sig blind på tiden och lita på känslan.
Men jag måste såklart erkänna att jag ändå väntar och längtar efter att få till den där fullträffen och på att det ska lossna så att jag kan få ut allt det där fina jag känt på träning även på tävling. Men jag litar på Coach att det kommer, bara jag har tålamod.
Summa summarum tycker jag att jag ändå fick en bra dag och är nöjd med en fin genomkörare, men jag lider med alla som satsat hårt på att åka dit och fixa sig en bra seedningstid som trots bra form och bra lopp kanske fick vända hem utan uppnådda mål och med känslan att det var i onödan.
Men vädret kan man ju tyvärr inte råda över.

När man är fler än en i familjen är det fina att även om man själv inte gör succé kan man ibland få lyxen att fira framgång. Den här helgen trampade nämligen min fina J runt Cykelvasan på den smått fantastiska tiden 3,21 i sitt blott andra MTB-race. En tid som var långt bättre än han någonsin hade föreställt sig och som för honom är en grym prestation som hade krävt att jag typ skulle persat på loppet igår med flera minuter för att kunna matcha. Blir så himla stolt över hans styrka och glad att se att man kan prestera så pass bra resultat med en träning som bedrivs utan utstakad plan och istället bedrivs på enbart känsla och glädje till cykelsporten. Tror att det är viktigt att påminnas om att glädjen, motivationen och förmågan att lyssna på sin kropp kanske trots allt är den allra viktigaste ingrediensen för att kunna prestera vilket man som elitsatsande har ganska lätt att glömma bort där i träningsprogrammets djungel och den målmedvetna, eviga strävan efter resultat.


Min fina cyklist!

Så nu när han äntligen har kommit hem efter flera dagar i Mora och förgyller min vardag igen firar vi hans framgång med rabarberpaj och en filmkväll.
Lyxmåndag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar