Jag är van vid att träna mycket och min kropp brukar
svara väldigt bra på mycket mängd, nästan bättre än på för mycket hård
kvalitet. Dagen/dagarna efter en tävling brukar jag dock försöka vara lyhörd på
kroppens signaler för jag har trots otalet tävlingar i bagaget inget facit för
hur jag ska träna dagarna efter ett lopp. Detta för att det är väldigt olika
hur sliten jag blir från gång till gång och jag kan inte sätta fingret på vad
som avgör hur kroppen reagerar. Troligen påverkas man av många yttre faktorer
utöver själva loppet i sig – hur man ätit, sovit, hur resan till/från loppet
sett ut, hur träningen dagarna innan har varit, temperatur mm. Det är heller inte
alls nödvändigt att jag är mer sliten efter ett riktigt snabbt och bra lopp än
om jag sprungit lite lusigare.
Oftast kan jag köra på ganska hårt dagen efter ett
millopp, det brukar nästan till och med vara standard att om milloppet ligger
på en lördag blir veckans långpass på söndagen. Men det har även hänt att kroppen
har varit mos och ett återhämtningspass är maximalt vad kroppen har klarat av.
Sammanfattningsvis kan man alltså säga att efter lopp på 10km eller kortare är
det alltid känslan i kroppen som får styra vad jag kör, efter längre lopp är
jag dock betydligt striktare och kör lugnare träning ett par dagar oavsett hur
bra kroppen känns då jag vet att man behöver det och har nytta av det på sikt.
Efter loppet i söndags kände jag mig fräsch på måndagen
så efter att ha inlett med ett återhämtningspass (som ni kunde läsa om i ett
tidigare inlägg) följt av lite styrketräning lät jag eftermiddagens pass bestå
av 90min skogslöpning följt av en timme yoga för att få stretcha ut kroppen
ordentligt. Tyckte att detta var en ganska snäll dag mot min kropp (kändes som
att jag kunde kört hårdare) och var därför helt säker på att jag på tisdagen
skulle vara redo för kvalitetspass igen, men så var inte fallet.
För när jag körde morgonpasset på tisdagen var jag
konstigt nog segare än dagen före, benen var som bly. Bytte plats på tisdagens
planerade ganska grisiga tröskelpass om 5-4-3-2-1km med torsdagens något
snällare fartlekpass och hoppades att lite kortare fartleksekvenser skulle få
sprutt på benen. Funkade inte.
Passet gick fartmässigt helt okej men det var med en tung
känsla i kroppen som inte ville släppa och när jag fortfarande var seg på
torsdagen flyttades det tuffare tröskelpasset fram ytterligare till helgen
istället och det blev därmed ännu någon lugnare dag med distanslöpning och alternativ
träning för att ge kroppen en chans att bli sig själv igen.
På fredagskvällen var det dags för långpass, i
ursprungsplanen skulle detta köras i lite hårdare fart alternativt i lugn fart med
några kilometers fartökning, men med tanke på veckans sega ben och risiga
känsla hade jag fått tillåtelse att köra det som ett ”vanligt” långpass med
fokus på distans före fart och istället fokusera på att få benen fräscha till det
där rackans tröskelpasset senare i helgen.
Utgick ifrån att benen skulle vara tunga vilket även dödar min motivation lite (trist att vara seg och springa dåligt) och då jag inte
behövde fokusera på farten gav jag mig iväg på min vackraste, men också min
backigaste, långpassrunda som i stora delar går på skogsvägar utmed en sjö och bjuder på så vackra vyer att det kan få mig att glömma tunga ben. Tyckte att jag kunde ”unna” mig det när farten
ändå skulle vara lugn och unnade mig också att få springa med musik i öronen vilket
jag bara gör när jag behöver extra pepp. Men direkt när jag startade blev jag
överraskad av att de trötta benen nu var som bortblåsta. Vågade inte riktigt
tro på att kroppen verkligen gjort en sådan kovändning så jag bromsade mig
själv för att inte dra på för hårt. Men trots att jag bromsade, bromsade och
bromsade ville kroppen hålla betydligt högre fart än jag brukar göra. När jag
kom ut ur skogen efter 24km och hade fin asfaltsväg framför mig bestämde jag
mig för att inte vaska de fina benen utan ändå tillåta mig att köra den där
fartökningen som fanns i ursprungsplanen och avslutade med 5km i 4,00 fart utan
att ens känna mig ansträngd och med känslan att jag vill fortsätta mer, och
mer, och mer. Det gjorde jag dock inte, vore ju onödigt att köra alltför hårt
första dagen på veckan då det kändes bra, utan avslutade med en kilometer lugn nerjogg innan jag vid 19,30 tiden efter trettio fantastiskt lätta kilometer var hemma igen och kunde
sålla mig till Sveriges övriga befolkning genom att delta i fredagsmyset och
njuta av den mat som min fina J hade förberett på grillen.
På lördagen var det planerad vilodag som ägnades åt att
fira storebrorsans födelsedag och att leka och baka chokladbollar med syskonbarnen och när
det sedan på söndagen var dags för det där uppskjutna tröskelpasset var benen
om möjligt ännu piggare än på fredagen och jag överlevererade både gällande
fart och känsla i kroppen. Fick till ett kanonpass vilket jag absolut inte hade fått om jag kört passet enligt plan tidigare i veckan.
Med detta inlägg vill jag alltså ge er prov på och slå ett slag för att reflektera över hur viktigt det är att
balansera sin träning och inte blint stirra på sitt träningsprogram. Jag har i
alla år gjort just det, tittat på programmet och kört det som står oavsett
känsla i kroppen, då jag inte vågat/velat justera i planen. Nuförtiden har jag turen att ha möjligheten till daglig
kontakt med min Coach som hjälper mig att ta rätt beslut och så länge jag är
ärlig och öppen med hur känslan i min kropp är på passen kan han hjälpa till att styra in mig på den rätta vägen. Eventuellt börjar ni nu tröttna på detta eviga tjat om hur duktig jag plötsligt är på att lyssna på min kropp, men jag är så förbaskat fachinerad över hur bra kroppen svarar på träning när man träffar rätt i balansen att jag inte kan låta bli att tjata om det.
Tror att just detta är anledningen till att jag kan
summera träningsdagboken för de senaste fyra månaderna och förundrat konstatera att de
överträffat de senaste åren både vad gäller antalet träningstimmar men också i
mängdmil. På något konstigt sätt har detta skett samtidigt som jag upplever att
jag har tränat mindre, att jag har unnat mig att vila så snart något har känts
fel och att jag har känt mig mer motiverad och harmonisk inför de allra flesta
passen än vad som varit fallet tidigare. Jag har kunnat springa fort på de pass jag ska springa fort och det har känts lagom att springa lugnt de passen då det ska gå lite lugnare. Kanske stämmer det trots allt att en extra vilodag när man är sliten eller hängig kan spara många ofrivilliga vilodagar då man på det viset kan slippa att bli sjuk, skadad eller så sliten att man måste bromsa totalt under en längre period.
Det måste vara detta som är bra balans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar