måndag 24 augusti 2015

Balans!

Jag är van vid att träna mycket och min kropp brukar svara väldigt bra på mycket mängd, nästan bättre än på för mycket hård kvalitet. Dagen/dagarna efter en tävling brukar jag dock försöka vara lyhörd på kroppens signaler för jag har trots otalet tävlingar i bagaget inget facit för hur jag ska träna dagarna efter ett lopp. Detta för att det är väldigt olika hur sliten jag blir från gång till gång och jag kan inte sätta fingret på vad som avgör hur kroppen reagerar. Troligen påverkas man av många yttre faktorer utöver själva loppet i sig – hur man ätit, sovit, hur resan till/från loppet sett ut, hur träningen dagarna innan har varit, temperatur mm. Det är heller inte alls nödvändigt att jag är mer sliten efter ett riktigt snabbt och bra lopp än om jag sprungit lite lusigare.
Oftast kan jag köra på ganska hårt dagen efter ett millopp, det brukar nästan till och med vara standard att om milloppet ligger på en lördag blir veckans långpass på söndagen. Men det har även hänt att kroppen har varit mos och ett återhämtningspass är maximalt vad kroppen har klarat av. Sammanfattningsvis kan man alltså säga att efter lopp på 10km eller kortare är det alltid känslan i kroppen som får styra vad jag kör, efter längre lopp är jag dock betydligt striktare och kör lugnare träning ett par dagar oavsett hur bra kroppen känns då jag vet att man behöver det och har nytta av det på sikt.

Efter loppet i söndags kände jag mig fräsch på måndagen så efter att ha inlett med ett återhämtningspass (som ni kunde läsa om i ett tidigare inlägg) följt av lite styrketräning lät jag eftermiddagens pass bestå av 90min skogslöpning följt av en timme yoga för att få stretcha ut kroppen ordentligt. Tyckte att detta var en ganska snäll dag mot min kropp (kändes som att jag kunde kört hårdare) och var därför helt säker på att jag på tisdagen skulle vara redo för kvalitetspass igen, men så var inte fallet.
För när jag körde morgonpasset på tisdagen var jag konstigt nog segare än dagen före, benen var som bly. Bytte plats på tisdagens planerade ganska grisiga tröskelpass om 5-4-3-2-1km med torsdagens något snällare fartlekpass och hoppades att lite kortare fartleksekvenser skulle få sprutt på benen. Funkade inte.
Passet gick fartmässigt helt okej men det var med en tung känsla i kroppen som inte ville släppa och när jag fortfarande var seg på torsdagen flyttades det tuffare tröskelpasset fram ytterligare till helgen istället och det blev därmed ännu någon lugnare dag med distanslöpning och alternativ träning för att ge kroppen en chans att bli sig själv igen.

På fredagskvällen var det dags för långpass, i ursprungsplanen skulle detta köras i lite hårdare fart alternativt i lugn fart med några kilometers fartökning, men med tanke på veckans sega ben och risiga känsla hade jag fått tillåtelse att köra det som ett ”vanligt” långpass med fokus på distans före fart och istället fokusera på att få benen fräscha till det där rackans tröskelpasset senare i helgen.
Utgick ifrån att benen skulle vara tunga vilket även dödar min motivation lite (trist att vara seg och springa dåligt) och då jag inte behövde fokusera på farten gav jag mig iväg på min vackraste, men också min backigaste, långpassrunda som i stora delar går på skogsvägar utmed en sjö och bjuder på så vackra vyer att det kan få mig att glömma tunga ben. Tyckte att jag kunde ”unna” mig det när farten ändå skulle vara lugn och unnade mig också att få springa med musik i öronen vilket jag bara gör när jag behöver extra pepp. Men direkt när jag startade blev jag överraskad av att de trötta benen nu var som bortblåsta. Vågade inte riktigt tro på att kroppen verkligen gjort en sådan kovändning så jag bromsade mig själv för att inte dra på för hårt. Men trots att jag bromsade, bromsade och bromsade ville kroppen hålla betydligt högre fart än jag brukar göra. När jag kom ut ur skogen efter 24km och hade fin asfaltsväg framför mig bestämde jag mig för att inte vaska de fina benen utan ändå tillåta mig att köra den där fartökningen som fanns i ursprungsplanen och avslutade med 5km i 4,00 fart utan att ens känna mig ansträngd och med känslan att jag vill fortsätta mer, och mer, och mer. Det gjorde jag dock inte, vore ju onödigt att köra alltför hårt första dagen på veckan då det kändes bra, utan avslutade med en kilometer lugn nerjogg innan jag vid 19,30 tiden efter trettio fantastiskt lätta kilometer var hemma igen och kunde sålla mig till Sveriges övriga befolkning genom att delta i fredagsmyset och njuta av den mat som min fina J hade förberett på grillen.
På lördagen var det planerad vilodag som ägnades åt att fira storebrorsans födelsedag och att leka och baka chokladbollar med syskonbarnen och när det sedan på söndagen var dags för det där uppskjutna tröskelpasset var benen om möjligt ännu piggare än på fredagen och jag överlevererade både gällande fart och känsla i kroppen. Fick till ett kanonpass vilket jag absolut inte hade fått om jag kört passet enligt plan tidigare i veckan. 

Med detta inlägg vill jag alltså ge er prov på och slå ett slag för att reflektera över hur viktigt det är att balansera sin träning och inte blint stirra på sitt träningsprogram. Jag har i alla år gjort just det, tittat på programmet och kört det som står oavsett känsla i kroppen, då jag inte vågat/velat justera i planen. Nuförtiden har jag turen att ha möjligheten till daglig kontakt med min Coach som hjälper mig att ta rätt beslut och så länge jag är ärlig och öppen med hur känslan i min kropp är på passen kan han hjälpa till att styra in mig på den rätta vägen. Eventuellt börjar ni nu tröttna på detta eviga tjat om hur duktig jag plötsligt är på att lyssna på min kropp, men jag är så förbaskat fachinerad över hur bra kroppen svarar på träning när man träffar rätt i balansen att jag inte kan låta bli att tjata om det.
Tror att just detta är anledningen till att jag kan summera träningsdagboken för de senaste fyra månaderna och förundrat konstatera att de överträffat de senaste åren både vad gäller antalet träningstimmar men också i mängdmil. På något konstigt sätt har detta skett samtidigt som jag upplever att jag har tränat mindre, att jag har unnat mig att vila så snart något har känts fel och att jag har känt mig mer motiverad och harmonisk inför de allra flesta passen än vad som varit fallet tidigare. Jag har kunnat springa fort på de pass jag ska springa fort och det har känts lagom att springa lugnt de passen då det ska gå lite lugnare. Kanske stämmer det trots allt att en extra vilodag när man är sliten eller hängig kan spara många ofrivilliga vilodagar då man på det viset kan slippa att bli sjuk, skadad eller så sliten att man måste bromsa totalt under en längre period. 
Det måste vara detta som är bra balans.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar