När jag vaknade i morse och kastade en blick på väckarklockan visade den 10.00 och jag hade därmed sovit i nästan tio timmar. Skrattade åt mitt sjusoveri, klev ur sängen redo att ta tag i dagen och käkade en stabil frulle som vanligt men efter att ha läst ut tidningen och tömt kaffekannan insåg jag att det jag allra helst ville göra med denna dag var att gå och lägga mig igen, inte träna, för jag var fortfarande trött.
Kände efter en gång till, tittade ut på solskenet och kastade en blick på löparskorna men nej. Fortfarande lockade sängen mer än löprundan. Kunde detta verkligen vara sant?
Tänkte tillbaka på gårdagens löpning då jag flutit fram med bra tryck i steget men mot slutet fått en känning i framsida lår som inte kändes helt okej och som då sådde ett frö om att alternativträning eller vila någon dag vore klokt för att inte riskera något. Tänkte också tillbaka på gårdagseftermiddagens biltur till en vän 30min hemifrån där jag likt ett barn vaggats till sömns redan innan vi lämnat Gislaved och hur jag gått som i en bubbla hela dagen utan att vara i närheten av det engagemang, ork eller energi till aktiviteter som mitt vanliga jag.
Kroppen försöker säga mig något.
Kanske har jag blivit gammal och blir sliten på ett annat sätt än för några år sedan. Kanske börjar jag bli klok och har lärt mig att lyssna på kroppens signaler. Kanske har semesterlatheten kommit över mig såhär nu när två dagar återstår.
Oavsett vad så hände det unika, jag kände och förstod alldeles själv att jag borde vila.
Men, vuxen nog att ta beslutet utan att någon annan (läs Coach) knuffar mig i rätt riktning är jag ännu inte. Men jag har kommit så långt att jag kunde skicka ett meddelande med ett väldigt ledande budskap om att en vila kanske kunde vara lämplig och fick med klara direktv precis den knuff jag behövde för att våga lyssna på min kropp och krypa tillbaka till sängen.
Än är inte undrens tid förbi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar