söndag 27 september 2015

DNF och sist i syskonkampen - men lika glad ändå!

Äntligen har jag då fått vara på plats och uppleva Lidingöloppsarrangemanget vilket visade sig vara en trevlig och välorganiserad tillställning. Mest av allt fachinerades jag dock av den sköna stämningen bland alla löpare. Det kändes  liksom lite mer avslappnat än på de landsvägslopp som jag brukar kuta, som att de flesta här tog loppet lite mer som en kul grej - kanske för att loppet är svårt att jämföra med något annat och det därmed liksom inte finns några pers eller liknande att jaga. 
Men jag kan ha fel, kanske var det min egna avslappnade inställning som gjorde att jag såg allt med lite andra ögon.

Som jag nämnt i tidigare inlägg var ju nämligen mitt enda mål att få ett bra träningspass och att få vara med på folkfesten. Så jag passade verkligen på att njuta av stämningen innan start, av solskenet och av att snicksnacka med andra löpare. Njöt och flummade runt så mycket att jag nog var lite väl loj och ofokuserad då jag knappt hann med att värma upp vilket ju kan vara en bra grej att göra om man ska springa kvalitet, även på träning...
Första milen kändes trots avsaknaden av uppvärmning riktigt bra, även om jag fick inse att jag typ är helt sämst på att springa backar. Just den delen av banan sägs ju nämligen vara väldigt "snäll", men som den usla backlöpare jag är upplevde jag nog allt att där var en hel del kluriga och halvtuffa stigningar. Kände mig dock väldigt pigg och stark så det var ändå kul med utmaningen. Efter första milen började jag dock känna att de muskler i rumpan och ryggen som jag under senaste månaden jobbat hårt med att få ordning på blev väldigt ansträngda av backarna och den oregelbundna löpningen som jag ju inte är van vid. För att inte riskera att förstöra det jobb Tobias på Access rehab och jag har lagt ner och förstöra de fina resultat i min rörlighet som vi har uppnått beslutade jag mig för att jag skulle nöja mig med att köra på till 20,5km och sedan avbryta där jag visste att Coach och min familj skulle vänta på mig. Ingen vits att riskera eller förstöra något på ett lopp som ändå bara skulle vara ett träningspass. Efter att ha hejjat fram bröderna som tampades mot varandra  med bara någon minuts mellanrum skyndade jag iväg till Access rehabs tält och fick en behandlingav "min" sjukgymnast Tobias som konstaterade att jag gjort helt rätt som inte pressat mig mer då de utsatta musklerna visade sig vara väldigt spända och svullna.
Så trots det avbrutna loppet var jag stolt över att jag varit klok, nöjd över att ha fått ett bra träningspass och glad för en skojig upplevelse som inte försämrades när jag mötte upp bröderna efter målgång som båda var väldigt nöjda med sina prestationer. Jag kan till och med bjuda på att jag var sämst i syskonskaran den här gången. 
Men bara den här gången...

Ska jag lämna ett utlåtande över själva arrangemanget vill jag plussa för den vackra banan, den välskötta logistiken med bussar till/från start och hanteringen av överdragskläder. 
Som minus vill jag lyfta att det var många sträckor i skogen utan publik, är såklart helt naturligt att det är mindre folk där ute i skogen än på ett stadslopp, men lik väl blir det lite trist tycker jag. Lite mer musik och pepp utmed banan hade inte gjort något. 
Sen var det väldigt stökigt i starten och jobbigt när banan på bara ett hundratal meter smalnade av från ett stort brett fält till en smal grusväg där alla ska få plats. Blir en flaskhals och därmed ett hysteriskt rusande för att finna position, mycket knuffar och otroligt svårt att hålla koll på var man sätter fötterna samtidigt som man ska hålla koll på alla runtom. Och då stod jag ändå i den minsta startgruppen längst fram, vågar inte ens tänka på hur det kan ha sett ut längre bak i fältet.
Men totalt sett var det ett bra och kul arrangemang. Någon gång ska jag komma tillbaka både mer förberedd och mer tävlingspeppad för att jaga en bra tid och en bra placering.

Det bästa med att ha besparat kroppen den sista milen igår var ju att det därmed fanns utrymme till träning även idag så jag inledde med ett lättare distanspass utmed vackra Norrviken innan det var dags att göra sig redo för en fotbollseftermiddag med min fina J, bröderna och pappa. Ett lite försenat födelsedagsfirande för pappa som började med att vi laddade upp med en middag på O-Learys med ännu mera sport på tv-skärmen som sällskap och sedan var det dags för derby på Tele 2 arena. Var inställd på en lång kväll då förseningar snarare är regel än undantag på Stockholmsderbyn på grund av stök och bråk. Och visst, förseningar blev det då det brändes av en del bengaler innan matchstart, men begränsas det till de 30min som det handlade om den här gången tycker jag ändå att det är okej. Så länge det inte bråkas och ingen skadas är det ju trots allt ganska stämningsfullt med lite tifon och ståhej när det är match. Under kontrollerade och begränsade former som sagt.
1-0 till Hammarby slutade matchen, jag hejade inte på något av lagen så för mig spelade det kvitta - var mest bara nöjd över en trevlig dag med familjen och att pappa blev glad för sin födelsedagspresent.

Nu väntar en lång bilresa hem och det lär bli en sen kväll innan vi är hemma. Bäst att nyttja så mycket restid man kan till att sova om man ska orka med en heldag på jobbet imorgon.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar