Stockholm Halvmarathon 2015 - Fortsatt stark!

Igår var det dags för Stockholm halvmarathon och således också dags att få svar på om den fina formen och känslan av att vara på väg tillbaka på riktigt som jag upplevde på Tjejmilen var en tillfällighet eller en verklighet.

Stockholm halvmarathon är ett lopp som jag gillar och har många fina minnen ifrån. Banan är vacker och lättlöpt och att den går i min favoritstad och den stad som jag väl som Hässelbylöpare får räkna som hemmaplan ökar på den fina känslan då stödet från publiken är enormt och som bonus finns här ju också en hel del vänner och familj som är snälla nog att ta sig ut för att heja.

Det finns dock en sak jag starkt ogillar med loppet och det är dess starttid. Att springa lopp 15,30 är inte optimalt för mig då jag dels tycker att det är väldigt segt att gå och vänta hela dagen - man hinner både tagga upp och tagga ner flera gånger om innan race och väl på plats är man liksom lite trött i huvudet av all väntan och alla tankar. Det svåraste tycker jag dock är att få till det med maten, att få i sig tillräckligt mycket mat för att orka men inte för mycket eller "fel" mat för att bli dålig i magen. Men detta får vi anledning att återkomma till. 

Anlände till startområdet i god tid för att fixa med flaskorna till vätskelangningen, för er som är intresserade kör jag "high 5 zero x-treme" vid 5km och 15km och Coca Cola vid 10km. Mycket koffein alltså, funkar för mig. Lite pepp-talk med Coach och sedan dags för uppvärmning. Kände mig lite loj och lite tung på värmningen, men det brukar konstigt nog ofta vara ett bra tecken. Vad som dock inte var ett bra tecken var att jag med orolig mage behövde uppsöka toan tre gånger men jag försökte intala mig själv att det berodde på nervositet och att det inte borde vara någon fara för loppet - efter detta borde ju magen liksom vara tom.

När startskottet gick drog alla som vanligt iväg som om det vore ett 800m lopp, vilket även jag själv förr också brukade göra men nu har jag insett att det funkar bättre för mig att försöka behärska mig första kilometern. Det blir så mycket behagligare senare om jag får jobba mig in i loppet på ett sansat sätt och jag tappar betydligt mindre fart mot slutet om jag inte har bränt en massa onödig kraft i starten. Känner direkt att kroppen känns ovanligt lätt och stark, utan ansträngning alls passerar jag första milen på 36,50 vilket är exakt samma tid som på Tjejmilen förra helgen. Dock med skillnaden att jag då tyckte att jag maxat, nu kändes det som att jag höll igen och sparade mig till andra halvan. Grym känsla!

Vid 10km låg jag på andra plats, vi var dock flera tjejer i en klunga så inom bara några sekunder bakom fanns både trean, fyran och femman. 

När vi svängde ner på norrmälarstrand möttes vi av en vägg av motvind och olyckligtvis hamnade jag längst fram i klungan och fick ta all vind i två kilometer. Konstigt nog upplevde jag inte det som så jobbigt, jag var så himla stark, men när en hel hop med löpare som uppenbarligen dragit nytta av min rygg gled förbi mig när vi svängde av mot riksdagen insåg jag att jag kanske ödslat en del tid och kraft trots allt. 

Här blev jag även passerad av en tjej, Frida Lunden, och jag var därmed nere på tredje plats med klubbisen Louise Wiker precis bredvid mig. 

Utmed slottet möttes vi av motvinden igen och nu tänkte då i alla fall inte jag ta någon mer vind. Jag och Louise la oss bredvid varandra långt bak i en klunga av killar som fick agera vårt vindskydd och det var riktigt skönt att ligga där och vila någon kilometer. Det gick inte alls fort här, runt 3,50-3,55 per kilometer, men så länge jag och Louise inte behövde släppa förbi någon annan kändes det okej att bevaka placering och spara kraft. Väldigt skönt också att ha en klubbkamrat bredvid sig, känns liksom som att man inte är ensam utan att man gör loppet tillsammans och att det är vår, inte bara min, uppgift att se till att hålla de andra klubbarnas löpare bakom oss.

När vi svängde ut på södermälarstrand blev det lättsprunget igen och jag slogs av förvåning över hur lätt det kändes! På väg mot 15km skylten och jag kände inte minsta tillstymmelse till trötthet och inte minsta lilla skadekänning eller tecken på den krampkänning i rygg/revbensbågen som jag fått på alla halvmaror och maror senare åren. Dessutom fortfarande fullt fokuserad i huvudet, fortfarande pigg och springandes med glädje. Jag minns inte när det kändes så här lätt och roligt senast!

Men så vid 15km hugger det till lite i magen och jag blir påmind om alla de där toabesöken inför loppet. Först är det bara ett litet hugg som lugnar sig igen men efter hand övergår det mer och mer i en känsla av att jag verkligen behöver gå på toa. 

För första gången på ett lopp har jag drabbats av den berömda löparmagen. Jag som tyckte att jag varit försiktig och ätit "snällt" genom att äta frulle till lunch vilket jag upplever som snällare mot magen än lagad mat, men det var tydligen inte rätt taktik. Nästa gång ska jag försöka äta något med mer substans, något lite kraftigare och stabilare som mer efterliknar en vanlig lunch på en vardag då jag brukar träna vid 16-tiden utan några som helst magproblem. Varför ska man krångla till det så jämt bara för att det är tävling?

Tittar längtande mot de bajamajor vi passerar men mina lätta pigga ben skriker åt min hjärna att fortsätta springa och inte förstöra loppet genom att tappa en massa tid genom att springa på dass. Så jag kutar vidare men med facit i hand kan jag vittna om att man tappar ganska mycket tid på att springa och hålla sig också. För hur gärna mina ben och hela min kropp än ville springa på och jaga andraplatsen (som jag fått rapport om fanns inom räckhåll) hade jag inget annat val än att slå av på takten för att inte en olycka skulle inträffa. 

Vid 18km blir jag passerad av en Spårvägentjej och jag ser i frustration pallplatsen försvinna trots att jag utan problem skulle haft ork att svara, men istället får jag fokusera på att springa i mål utan toastopp.

Vid 19km bestämmer jag att det får bära eller brista. Jag öser på allt jag har med inställningen att ju fortare jag springer desto tidigare får jag gå på toa och avslutar därmed loppet fint med min snabbaste kilometer, 3,36min, och väl i mål kan jag ärligt säga att jag inte ens var särskilt trött.

Hade i och för sig inte tid att pusta ut och känna efter heller och inte tid för att hämta medalj eller stanna till för den present som skulle tilldelas mig utan jag sprang helt enkelt vidare så fort jag kunde till elittältet och den toa som jag så länge längtat efter...

Fjärde plats är självklart kul, även om jag känner att en pallplats kunde varit min om jag sluppit magstrulet. Samma sak med tiden, absolut ingen höjdare med 80,03 men jag tar med mig att det kändes vansinnigt lätt och att jag fram till 15km och magstrulet med en lätt känsla  var på väg mot en tid runt 78,30.

Men allra mest tar jag dock med mig den fantastiska känslan av att få känna mig hel, frisk, stark och i form på ett sätt som jag inte har fått göra sedan 2012.

Löparmage drabbar alla löpare någon gång, det här var första gången för mig så kan det dröja lika många år till nästa gång är det helt okej. Hellre lite "vanligt" strul med magen på ett enskilt lopp än en kropp som är skadad, sjuk och svag varenda gång.

Är så otroligt tacksam!

Det känns som att jag faktiskt (peppar peppar ta i trä) är tillbaka.

På riktigt.

                  Hejjarklacken mötte upp efter målgång!